Hållbarheten i den nordiska välfärdsmodellen testas

I programmet för Finlands ordförandeskap i Nordiska ministerrådet 2016 sägs det att man ska främja arbete genom nätverk och konkreta mål och projekt. Och så vill man "lyfta intresset och relevansen för det nordiska samarbetet också med tanke på näringslivet och det civila samhället".
Under ordförandeskapet vill Finland "främja arbete genom nätverk med konkreta mål och projekt." I sak innehåller uttalandet ingenting nytt. Eftersom ordförandeskapet precis kommit i gång kan man givetvis ingenting säga om hur planerna lyckats. Däremot kan man säga någonting om det som inte nämns.

Nordkalotten lyfts fram som ett forum där jobben och de arbetssökande kunde mötas. Hur man ska lyckas hänger samman med åtminstone två saker: politisk vilja och praktiska lösningar.
Gränshinder i Norden togs upp i utredningen "Tillväxt från norr" som presenterades i Tromsø i januari 2015. Utredningen gjordes av representanter för Finland, Sverige och Norge: Centralhandelskammarens vd Risto E.J. Penttilä, landshövdingen i Västerbottens län Magdalena Andersson samt rektorn för Tromsø universitet, Anne Husebekk.
Också förre statsministern Paavo Lipponen presenterade en rapport om gränshinder och Nordkalotten i april.
Det är logiskt att Finland vill vidta åtgärder för att röja gränshinder och fokusera på möjligheterna i norr, inte minst med tanke på sysselsättningen. Man skulle också tro att gränshinder som tidigare nämnts och i högsta grad gäller Nordkalottens arbetsmarknad skulle ha noterats. Det gäller hur man ska vända trenden bland finländarna vars kunskaper i något av de skandinaviska språken minskat kraftigt.
En uppmaning till Finlands "nästa regering", det vill säga regeringen Sipilä, om att förbättra undervisningen i ett skandinaviskt språk – svenska, danska eller norska – på alla nivåer fanns nämligen rentav understruken i Penttilä & Co:s rapport som publicerades i januari 2015.
Ingenting av detta fanns med i regeringsprogrammet och nämns alltså inte ens i programförklaringen för Finlands nordiska ordförandeskap 2016. Svagt i högsta grad.

Den nordiska välfärdsmodellen talar vi gärna om. Men hur mycket täckning har begreppet i synnerhet i Finland, men också överlag?
Det beror förstås på vad man menar med välfärd. I programmet inför det finländska ordförandeskapet konstateras att social- och hälsovårdspolitiken har haft som mål att de centrala principerna går ut på att alla behandlas lika och rättvist samt att minska de "socioekonomiska välfärdsskillnaderna".
Bara för att i nästa svep konstatera att "en försvagad försörjningskvot, ökad valfrihet, befolkningens rörlighet och konkurrensen mellan dem som erbjuder service utmanar den traditionella nordiska välfärdsmodellen till förnyelse". Det låter som en välsignelse för nedmonteringen av det som kännetecknat hur de flesta uppfattat välfärd.

Förnyelse har vi lärt oss betyder nedskärningar i service och högre avgifter för hälsovård, barndagvård och äldrevård. Det framställs som ett förlopp ingen kan styra. I grunden handlar det om politiska val.
Ta den subjektiva dagvården, till exempel. Från början av augusti har barn rätt till endast 20 timmar småbarnspedagogik i veckan om föräldrarna inte jobbar eller studerar på heltid. Kommunerna kan göra undantag och vissa har också gjort det (HBL 29.12).
Det är ett sunt beslut. Argumenten för att ge barnen rätt att vara med andra barn behöver inte alltid vara negativa. Man kan se saken som danskarna: barn behöver andra barn utanför hemmet för att kunna fungera i en grupp. Det lär de sig på dagis. Där lär de sig också att barn ser olika ut och kan ha olika bakgrund.
Det är förstås bara en aspekt av att lära sig förstå andra. Att det inte alltid hjälper vet vi också. Nyligen föreslog Danmark, en gång den nordiska föregångaren nummer ett i öppenhet och tolerans i Norden, ändringar i FN:s flyktingkonvention.
Kan Finland som i sitt nordiska ordförandeskap nämnt tre områden man vill fokusera på – vatten, natur och människor – göra någonting för att öka toleransen människor emellan?