Enarmade icke-banditer måste samarbeta bättre
Det behövs inte fler internationella organisationer utan flexiblare samarbete och framför allt mera politisk vilja.
I grunden är det inte alls svårt. För att bygga fred finns alla verktyg som behövs. Det enda som skulle behövas är att alla skulle hålla sig till de regler de själva har varit med om att skapa. Det gäller organisationer som Förenta Nationerna (FN), Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Europeiska unionen (EU), Nordatlantiska fördragsorganisationen Nato och många regionala organisationer – Asean i Asien, Afrikanska unionen i Afrika. Också Atlantiska rådet har en viktig roll när det gäller den arktiska regionen.
Kanske man ändå inte kan säga att det enda som skulle behövas är att alla borde följa reglerna. Med samarbete i olika kombinationer vore det ändå möjligt att uppnå mycket mer. Ingen organisation har ensam alla de verktyg som behövs för att lösa konflikter, bevara freden – eller tvinga parterna till fred när de själva inte vill men folket behöver det.
FN är den enda världsorganisationen, men till exempel OSSE är en av de regionala organisationer som tagits med i FN-stadgans åttonde kapitel.
Nato var – som ordet "fördragsorganisation" anger – ursprungligen en transatlantisk politisk sammanslutning av länder som upplevde ett solidaritetsansvar med och gentemot varandra. Asean hade en framträdande roll till exempel i eftersläckningen av inbördeskriget i Aceh i Indonesien och Afrikanska unionen har axlat ansvaret för fredsbevararoperationer i afrikanska länder.
Under en kort period i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet rådde stor enighet bland EU-länderna om att stärka unionens militära muskel. Viljan drevs fram av Jugoslaviens blodiga upplösning och de europeiska ländernas oförmåga att själva få ett slut på dödandet. Man till och med skrev in en solidaritetsklausul i Lissabonfördraget som sades vara starkare än artikel fem i Natostadgan – musketörsparagrafen "en för alla, alla för en" – men inte hade någon egentlig täckning i verkligheten.
Eurokrisen 2008 gjorde slut på dessa ambitioner nästan över en natt och det skulle dröja ända tills fredagen den 13 november i år innan den europeiska solidaritetsklausulen skulle väckas ur sin ostörda törnrosasömn.
EU har många verktyg i sin låda men militära garantier för medlemmarna hör inte till dem. För närvarande testas substansen i den solidaritetsparagraf som Frankrike åberopade efter terrordåden.
Den andra stora europeiska organisationen OSSE tycker man att kunde vara starkare än den är. Den bygger på den historiska europeiska säkerhetskonferensen som inleddes 1973 och kulminerade i ett toppmöte i augusti 1975 i Helsingfors.
Det slutdokument som deltagarna undertecknade – inklusive USA och det dåvarande Sovjetunionen – har varit ett viktigt fundament för många länder och demokratins införande och befästande i många länder.
I dag har OSSE en roll bland annat i Ukraina, men tillåts inte utföra sitt arbete i enlighet med man kom överens om för fyrtio år sedan. Det är en snopen etapp för ett ambitiöst och pragmatiskt projekt med demokratin som ledstjärna.
Att USA:s president Barack Obama ville göra den 3 december till en "Helsingforsavtalsdag" hjälper inte mycket ens i Washington. Det var nog bilderna på presidentfamiljen och Vita husets julbelysning som skapade rubrikerna.
Om man ser till historien har de flesta organisationerna med tyngd haft en föregångare – Nationernas förbund för FN:s del, OSSE som fram till 1995 hette KSSE – och det kan ge upphov till förslag om att gammalt borde ersättas med nytt. Ett dylikt förslag presenterade Ryssland under Dimitrij Medvedevs tid som president. Det vann aldrig gehör i väst.
Det var långt innan Krim olagligt annekterades av Ryssland och president Vladimir Putin gav order om bombningarna i Syrien. Det är möjligt att förslaget dyker upp på nytt, denna gång med krigen i Ukraina och Syrien som argument.
Det vore ändå att uppfinna hjulet på nytt.
FN saknar tänder på grund av ett ineffektivt säkerhetsråd, OSSE:s händer är bundna av medlemmarna och EU är ingen muskelknutte. Nato har en sköld men den gäller bara hot utifrån. I stället för att skapa nya byråkratier och släpa in stolar till nya politiska bord kunde man ta itu med att göra de existerande organisationerna mer effektiva.
Utmaningen är hur man utvecklar ansvarskänslan för freden och skapar politisk beslutsamhet som inte styrs enbart av galluparna på hemmaplan.