När solen står som lägst

December bjöd på den här solskenshistorian, bokstavligen:

Fyra asylsökarbarn, tripp, trapp, trull och lilla trollet, lekte i en lekpark i Borgå. Något gemensamt språk med fritidstanten hade de inte, förutom yksi, kaksi, kolme och ei. Men de stojade på och förklarade flitigt allt möjligt ändå.

Den bleka vintersolen kom plötsligt fram lågt på himlen, slumpmässigt och kort som det har varit i år. Då pekade ett av barnen på solen och sa: Irak.

Under det gångna året har många valt orden om hur det är mörkt just nu, förskräckta över de avoga och aggressiva tongångar som plötsligt verkar ha blivit helt okej att uttrycka i Finland, i en moralisk polarskymning över nationen.

Den så kallade flyktingkrisen har sedan förra julen har fört över 30 000 nya människor till vårt land. Ibland verkar det ha varit det som bara fattades för att tutta på en inneboende livsvrede. Eventuellt hade vilken som helst annan retning också dugt för att få till synes vanliga människor att spotta på och håna till och med barn i det offentliga rummet.

Polisveteranen Thomas Elfgren i Sibbo har erfarenhet av att utreda brutala interna konflikter i andra länder. Till självständighetsdagen skrev han i en kolumn (Uusi Suomi 6.12) om hur samma mönster att stämpla, skuldbelägga och utse syndabockar går igen också hos oss. Om det demokratiska samhället inte slutar blunda för det här, skriver Elfgren, är det inte säkert att krafter som kommer i rörelse senare går att få under kontroll.

Debatten har också skrämmande påmint om hur våldsamt också vårt samhälle är under ytan. Också nu när en julgran tindrar där hemma och julmaten står på bordet vet vi att det svarta läcker in genom livets otätade springor och det blir gräl och våld.

Men det sker lyckligtvis annat också. Under den höst som nu har lett fram till jul har många, många också gjort det som, med en lite gammalmodig term, kallas det anständiga. Utan stora sloganer och manifest har människor på den andra sidan om anständighetsklyftan samlat, donerat och ställt upp, i en nedärvd övertygelse om att den som nu bara står och ser på får skämmas.

Människorättsorganisationen Amnesty har, som en gärning för mänskliga rättigheter, kollektivt belönat över 8 000 frivilliga, som plötsligt stod på benen för att hantera en flyktingström som det offentliga aldrig hade mäktat med ensamt.

Men Finland är fortfarande skrämmande argt. En julklapp för oss alla vore mera konfliktlösning i vardagen. Det finns goda modeller för hur man gör. Erkänn irritationsmomenten. Red ut dem. Se vad som är fakta och vad som är legend eller åsikt. Håna inte. Ropa inte rasist eller tönt genast, för som man ropar i skogen får man svar.

Sedan förra julen har uttrycket "sätta ner foten" blomstrat. Hit men inte längre, heter det, spadar ska kallas spadar och så vidare. Men det andas också den fundamentalism och det slut på diskussionen vi ofta anklagar andra för. När vi själva beter oss lika kallar vi oss principfasta.

De två brutala terrorattackerna i Paris, mot en satirtidskrift i januari och mot en rockkonsert i november, utlöste också en mängd ängsliga uttalanden om att vi nu bör stå fast vid våra friheter.

Samtidigt behöver vi fråga oss varför inte frihet, jämlikhet och broderskap har levererat om de är så bra. Framför västvärldens många friheter har många valt till exempel radikal islamism. I en mycket läst och delad kolumn skrev HBL:s kulturchef Fredrik Sonck efter Parisattacken (HBL 14.11) att vi måste "fortsätta vår omöjliga och nödvändiga balansgång mellan frihet och jämlikhet".

Ställ också frågan om vad broderskap är i dag, då "unga män" plötsligt är ett hot, som asylsökande eller som våra egna arbetslösa i förorterna. Den som bara ser unga på knarkbranten, eller potentiella våldtäktskillar, har glömt att nästan varje ung man också är – någons bror.

Solen står lågt nu. Men vi har ett hem på jorden att ta vara på. Och vi lever under samma sol allesammans. Det förstod ett irakiskt barn vid gungorna i en lekpark innan vi andra gjorde det.