Vardagen som oppositions-SFP

I riksdagen – den primära arenan för politiska debatter i Finland – har gruppledaren en självklar roll och svenska riksdagsgruppens ordförande Anna-Maja Henriksson har axlat den på ett allt naturligare sätt under hösten. Det går också att läsa i vår intervju (22.12).
Henriksson andas en öppenhet som säkert kommer sig av att rollen som minister, med allt vad det betyder av tjänsteansvar och politisk lojalitet gentemot regeringen, är ett avslutat kapitel. I den meningen är oppositionen en befrielse. Det går att säga rätt klart vad man tänker och menar utan hänsyn åt olika håll.

SFP:s ordförande Carl Haglund har behövt tid att tänka för att ställa om sig till sin nya verklighet som oppositionsparti. Han har flera gånger sagt att processen inte har varit särskilt lätt. Haglund har velat freda hösten i den mån det har varit möjligt för att ta sig tänketid.
Som riksdagsledamot är Haglund första periodens gosse och trots rikligt med annan politisk erfarenhet – som ministermedarbetare, statssekreterare, Europaparlamentariker och minister – måste alla nybörjare röja sig sin egen väg i riksdagen.

Haglund leder framtidsutskottet, som sysslar med viktiga och intressanta frågor, men de finns inte i dagspolitikens centrum. Han är också aktiv i Nordiska rådet och dess presidium och leder hela NR:s Mittengrupp, vilket definitivt är en merit för SFP. De nordiska uppdragen är viktiga och sitter mycket bra för SFP men just nu bidrar också de till att SFP-ordföranden är mindre synlig i den inhemska offentligheten. Det blir än tydligare eftersom Haglund fick så mycket mediesynlighet i början av sin tid som partiordförande och minister.
Riksdagen är en väsentlig arena och det är viktigt att en partiordförande profilerar sig också i riksdagsarbetet, särskilt när det gäller ett oppositionsparti. Som en jämförelse kan nämnas att Vänsterförbundets viktiga anföranden i höst flera gånger har framförts av andra än ordförande Paavo Arhinmäki. Beskedet att Arhinmäki lämnar ordförandeposten i sommar var eventuellt en förklaring till det.

Inom SFP har mycket skett internt under hösten. Partisekreterare Johan Johansson är inte den enda på kansliet som slutar. Också kontaktchefen i Helsingfors byts ut vid årsskiftet. Magnus Öster, långvarig politisk sekreterare vid SFP, efterträder Fredrik Guseff i Bildningsförbundet i och med att Guseff valts till partisekreterare.
En utomstående drar lätt slutsatsen att det handlar om en intern lek med stolar men det kommer in också en del nytt blod. Den tankesmedja som har startats ska få en verksamhetsledare som ska rekryteras i en öppen process.

Den färskaste SFP-nyheten är att Carl Haglund lämnar Esbo och Esbopolitiken och flyttar till Helsingfors. Vilka konsekvenserna blir av det är ännu ganska öppet. Haglund kan fortsätta kandidera i Nyland i riksval, och tror i det här skedet att det blir så. Om och när landskapsreformen förverkligas kommer besluten om åtminstone vården i Helsingfors och Esbo att fattas av de folkvalda i landskapet i Nyland. Där kan en rikspolitiker och partiordförande göra en insats, både då det gäller att samla röster och göra sig hörd.
Efter helgerna kommer Haglund och andra SFP-toppar att inleda en turné genom Svenskfinland. Självklara diskussionsämnen är oppositionsrollen och det nya partiprogrammet som partidagen ska godkänna i sommar.