Fallgroparna är tyvärr många

Det enda sättet för FN:s säkerhetsråd att försöka få ett slut på kriget och dödandet i Syrien var antagligen att inte alls nämna Bashar al-Assads ställning eller framtid i själva resolutionen.
Ryssland stöder den syriske ledaren, USA motsätter sig att Assad ska ha en roll i framtiden. Också Frankrike sade omedelbart efter att resolutionen hade godkänts att det vore otänkbart att Assad skulle finnas med som en kandidat i det val som planeras 2017.
Före år 2017 ska en ny konstitution skrivas. Det är lätt redan nu att se hur förhållandet mellan de olika grupperna – sunni-, shiamuslimer, inklusive alawiterna, samt kristna grupper kan bli knepigt att lösa.
FN ska också inom kort lägga fram en plan för hur en vapenvila ska övervakas. Världssamfundet är den rätta instansen. Men vi vet också att FN är precis så starkt som dess medlemmar tillåter det att vara.
Det finns alltså många orsaker för att ställa sig skeptisk till utsikterna för fred inom en överskådlig framtid.

Det mest positiva är att USA och Ryssland talar med varandra. Värdet av detta ska inte underskattas. Ändå kan man inte bli kvitt tanken att de båda räknar med att kunna dra nytta av situationen på hemmaplan.
I USA kämpar de republikanska och demokratiska kandidaterna om att bli nominerade av sitt respektive parti och sedan vinna själva presidentvalet. Syrienkortet finns med, i den senaste debatten sade Hillary Clinton att Assad måste gå medan de övriga inte var lika tydliga. President Barack Obama som inte kan ställa upp för omval skulle gärna se att de första stegen på den knaggliga vägen mot fred i Syrien skulle tas medan han ännu sitter kvar i Vita huset.
Ryssland har ingenting emot att Syrien är i fokus. Det gör att president Vladimir Putin kan visa sitt eget folk att USA och Ryssland kan göra gemensam sak, också efter den totala kollaps i relationerna som Rysslands olagliga annektering av Krim orsakade.
Ryssland har alltså visat sig vara starkt och därmed infriat löftet om att återta sin stormaktsställning.
Men också i resonemangen ovan kan så mycket gå fel. USA kan få en hökaktig president. Situationen i Ukraina är långt ifrån stabil. Om Rysslands pris stiger när det gäller antalet soldater som faller offer för terrorgruppen IS, eller Daish, kan det ryska folket i allt högre grad börja fråga vad Ryssland har att göra i Syrien.

Det största hoppet gäller de samtal som ska inledas i januari. Alla parter bör känna sitt ansvar för att de faktiskt kommer i gång. För svåra processer gäller det i regel att strikta förhandsvillkor bör undvikas. Assads roll, om man hade tagit med den i resolutionen, var en fråga som hade gjort det omöjligt för parterna att komma vidare.
Under förhandlingarna kan den ändå inte längre undvikas. Det är svårt att se hur Assad skulle kunna sitta kvar, ens under en övergångsperiod som ju måste vara tidsmässigt åtminstone lika lång som den tid det tar att skriva den nya konstitutionen.
Det är knappast realistiskt att tänka sig att Assad i så fall skulle avstå från att försöka påverka hur den nya konstitutionen ska se ut. För oppositionen vore detta knappast acceptabelt.
Eftersom bombningarna av IS och dess stödgrupper ska fortsätta kommer den humanitära situationen knappast att snabbt förbättras. En svår väg återstår, även om samförstånd om de stora linjerna skulle kunna nås.