Ledarkrönika: Se människan
Sittplatsen längst framme i spårvagnen står ofta tom. Ni vet, den som är svängd så att man har ansiktet mot resten av spårvagnen. Den, där man kan se allas ansikten men där också alla kan se dig.
Av någon anledning är det min favoritplats. Där sätter jag mig alltid om den bara är ledig. Och tittar inte ut genom fönstret utan på alla de människor jag ser längre bak i vagnen. Jag tror att det har någonting att göra med vad min en gång litterära mentor Walentin Chorell berättade. Han brukade sätta sig på något av kaféerna i Helsingfors centrum (kanske han faktiskt gjorde det var han än befann sig) och kolla in de övriga gästerna. Det var visst så han hämtade inspiration till sina karaktärer.
Jag förstod vad han menade. Hela livet är där, rakt framför oss.
Det är vad man kan se också från den platsen i spåvagnen som är vänd fel väg. Någon bläddrar febrilt i anteckningar (läser till en tent?), någon annan läser en gratistidning som den har plockat upp ur fickan inne i spårvagnen.
Många sitter med sina telefoner och läser, skriver eller messar. En del ansikten är bekymrade, andra glad. Någon är väldigt koncentrerad. Och någon lyssnar på musik, kroppen gungar lite i takt med musiken och blicken är riktad mot fönstret mot någonting någonstans långt borta i fjärran.
Men det finns också de som ser tärda och sorgsna ut. Också de stirrar ut genom fönstret, men jag tror inte att de ser vad det finns där utanför. Antagligen brottas de med sina problem – pengar, familjen, sjukdom – eller så har de helt enkelt inte sovit tillräckligt.
Ibland undrar jag om alla borde pröva på att sätta sig på just den där platsen i spårvagnen. Med alla menar jag alla dem som i sitt vardagsliv lever i olika bubblor som har väldigt lite att göra med vad man kan se i en spårvagn.
En av mina allra bästa vänner sedan väldigt unga år är utbildad skådespelare. Man skulle ha trott att hon under teaterskolans sommarlov skulle ha försökt få plats på någon sommarteater. Hon valde annorlunda. "Om jag ska gestalta människor så är väl det bästa sättet att jag ser så många olika människor som möjligt." Ungefär så sade hon. Och liftade till Europa.
Ett rättesnöre också för oss journalister, för politiker och statsöverhuvuden och många fler. Att förlora kontakten med verkligheten som de flesta lever i kan skapa ett samhälle som förlorat förmågan att lyssna och förstå.