Riksdagen har inlett sin julpaus men det återstår att se om det blir en paus i de hektiska händelseförlopp vi har fått beskåda i höst, eller egentligen ända sedan regeringen tillträdde. Statsminister Sipilä har varit tvungen att navigera från den ena krisen till den andra.

På sommaren gällde det stödpaketet till Grekland. Sedan kom folkvandringen från Irak, Syrien och Afghanistan. Det har i sin tur skapat en stor press på EU – de yttre gränserna, Schengenavtalet och den fria rörligheten, ja hela unionens sammanhållning och framtid.

Händelserna utanför Finland och deras återverkningar här hemma har varit särskilt svåra för Sannfinländarna. Först accepterade partiet det tredje stödpaketet till Grekland – trots sina vallöften om motsatsen. Sedan fick partiet beskåda det största antal asylsökande i Finland någonsin. Indirekt var man tvungen att erkänna att Sannfinländarnas invandringsprogram helt enkelt inte håller måttet i en stat som Finland med EU- och FN-medlemskap och internationella avtal som förpliktar och skyddar människor i nöd.

När det gäller de helt hemmagjorda problemen är det mest akuta arbetsmarknaden.
Inför regeringsförhandlingarna tvekade Juha Sipilä i valet mellan Samlingspartiet och SDP som partner i regeringen. Det var uppenbart före riksdagsvalet att Sipilä och SDP:s Antti Rinne hade relativt lätt att förstå varandra. Däremot var det svårare med personkemin i förhållande till Samlingspartiets Alexander Stubb. Sipilä valde ändå Samlingspartiet i och med bedömningen att den ekonomiska politik och de stora arbetsmarknadsreformer han ville genomföra var lättare att driva med Samlingspartiet.

Trots Centerns tidigare bittra erfarenheter av att försöka ändra arbetsmarknaden, läs Esko Ahos regering i början på 90-talet och Matti Vanhanens på 2000-talet, valde Sipilä bort SDP.
Med Socialdemokraterna i regeringen hade den ekonomiska och väldigt marknadsdrivna politiken sett annorlunda ut, men möjligheterna att få till stånd förändringar på arbetsmarknaden hade varit betydligt bättre med SDP i regeringen än utanför.

Försöken att få ihop ett samhällsfördrag med parterna på arbetsmarknaden har strandat gång på gång. Nu hoppas många att ännu ett försök ska göras efter nyår, även om förutsättningarna har försämrats efter varje försök.

Det kan alltså hända att Juha Sipilä (C) gjorde en fatal felbedömning när han valde Samlingspartiet framför SDP.

Efter valet i våras var SDP visserligen ännu svagare än efter tidigare valförluster. Men i Helsingin Sanomats partimätning i går är SDP är störst och har alltså passerat Centern, visserligen med darr på ribban och inom felmarginalen. Det är inte Socialdemokraternas förtjänst, utan regeringens och särskilt Sannfinländarnas.
Frågan är om SDP:s framgång kommer för tidigt ur partiets synvinkel sett. En regeringskris verkar inte sannolik just nu, men kan bli det särskilt om och när regeringens konkurrenskraftspaket, det som också kallas tvångslagar, ska realiseras. I något skede är Sannfinländarna tvungna att reagera på en politik som riktar sig mot partiets kärnväljare.

Om det inte blir ett avtal mellan arbetsmarknadsparterna som regeringen kan tolka så att dess krav uppfylls är man tvungen att gå vidare med tvångslagarna. Även om det skapar nya problem.

Det enda sättet att backa med äran i behåll är om lagarna inte håller juridiskt. Det är pinsamt, men öppnar för reträtt.