Schengenstrukturen föråldrad

Det är alltid lätt att vara efterklok. I Schengenavtalet borde man från första början för tjugo år sedan ha infört en mekanism för områdets yttre gränser, inte minst för att de är geografiska.

Schengenområdet är inte identiskt med EU-området, 22 av EU:s medlemmar hör till Schengen. EU-länderna Bulgarien, Cypern, Irland, Kroatien, Rumänien och Storbritannien står utanför.

Däremot hör Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein till Schengenområdet men inte till EU.

EU och Schengenområdet är ändå så nära kopplade till varandra att man kan tala om ett brett ömsesidigt ansvar för att båda ska fungera. Ansvaret att vid behov kunna uppvisa identitetshandlingar också vid de inre gränserna står kvar, likaså gäller att asylsökande inte kan resa fritt mellan länderna.

Terrordåden i Paris den 13 november visade det som länge varit uppenbart – att de nuvarande reglerna för Schengenområdet inte fungerar i praktiken. Åtminstone en av de misstänkta hade åkt in och ut i området utan att varningsklockorna börjat ringa på något håll.

Det omedelbara kravet, som alla EU-länder hade lätt att gå med på, var ett bättre utbyte av information och underrättelseuppgifter mellan EU-länderna. Det andra kravet av betydligt äldre datum var att alla EU- och Schengenländer måste se till att gränskontrollen fungerar.

Många har pekat finger åt Grekland som fått ta emot så stora mängder flyktingar under en kort period att landet inte klarat av att uppfylla kravet. EU fattade ett beslut om att EU-myndigheten Frontex skulle inrätta så kallade hot spots för att registrera och hantera asylansökningarna.

Inte heller det har fungerat och därför vill vissa EU-länder nu skrota Frontex och skapa en ny muskel med mer resurser och utökat mandat.

Finland men också EU har att välja mellan Skylla och Karybdis. Går man in för den lösning som Tyskland och Frankrike stöder öppnar man för att den nya EU-myndigheten kan agera utan vederbörande lands samtycke om de yttre gränserna läcker. Till EU:s yttre gräns hör Finlands gräns mot Ryssland – och gränsen mot Norge, även om den just nu saknar relevans på grund av det nordiska samarbetet med betydligt längre rötter än EU. Dessutom är Norge en del av Schengensamarbetet.

Utrikesminister Timo Soini (Sannf) säger att Finland nog kan se till sina egna gränser. Om detta någon gång skulle förändras vore det knappast en oöverkomlig fråga att be om tillfällig hjälp av andra EU-länder. Men det är principen det handlar om, vem som fattar besluten.

En gemensam myndighet kunde behandla asylansökningar och sända tillbaka dem som fått avslag. Om man inte går in för detta behövs det stora insatser från många länder för att stödja i synnerhet Grekland, Bulgarien, Rumänien och Kroatien.

Det beror på att EU- och Schengenområdets ”blinda fläck” ligger i hjärtat av Europa, det vill säga i länderna Serbien och Makedonien, som gränsar till de ovannämnda EU-länderna.

Schengens framtid och den fria rörligheten i Europa kan inte lösas utan dessa länders medverkan, trots att de inte är med i vare sig EU eller Schengensamarbetet.
Om Schengen ska överleva behövs det strukturella förändringar, inte bara tillskjutna resurser till enskilda länder. Att skrota Schengen och stänga gränser minskar inte risken för terrordåd.

Det är mekanismerna för gränskontroll man måste se över och det innebär kompromisser.