I höst har regeringen Sipilä presenterat riktlinjer för flyktingpolitiken två gånger. Första gången i september i samband med budgetförhandlingarna och andra gången för en knapp vecka sedan då ett asylpolitiskt åtgärdsprogram presenterades.

Redan i regeringsprogrammet från i våras står det att vårt system där den sociala tryggheten är bosättningsbaserad ska utredas som en del av att hela systemet för social trygghet reformeras. Det bosättningsbaserade systemet är bra bland annat för att det behandlar alla som enskilda individer. Det är basen för ett självständigt liv, till exempel så att kvinnor får egna förmåner och inte är beroende av sina män.
Men Social- och hälsovårdsministeriet utreder ändå om det kan skapas ett särskilt system med lägre ersättningsnivåer för de flyktingar som har fått asyl och uppehållstillstånd. Just nu förbereds utredningen, som kommer att göras av tjänstemän vid Social- och hälsovårdsministeriet och Arbets- och näringsministeriet.

Det skulle i klartext innebära en finländsk variant av apartheid, och följaktligen har många reagerat mot planerna. Bland annat grundlagsexperter har påpekat att det enligt grundlagen inte är möjligt att försätta människor i olika position. Också SFP, VF och gröna politiker har fördömt planerna. Däremot har SDP:s Antti Rinne applåderat, vilket understryker att han friar till sannfinländska väljare.
Det är förbluffande att regeringen ens tänker sig att de som har kommit hit som flyktingar och getts uppehållstillstånd ska klara sig med sämre förmåner än vi som har bott här länge och har både nätverk och kunskaper om samhället. Basnivån för de sociala stöden är inte hög.

Ett sämre utkomstskydd påverkar också integrationen, både direkt och indirekt. Det blir helt enkelt svårt att klara livhanken och mer energi måste sättas på det och mindre räcker till annat som språk- och andra studier. Indirekt för att signalen är att man inte är välkommen utan ses som en börda.
Ett exempel på det är den afghanskfödda fotbollsspelaren Moshtagh Yaghoubi. Han kom till Finland för tio år sedan, är juniorlandslagets kapten och har dubbelt medborgarskap. Under de senaste månaderna har han upplevt så mycket rasism att han överväger att fortsätta spela fotboll utomlands eftersom han är osäker på om han vill representera Finland.

Regeringen talar vackert om hur viktigt det är att de som nu kommit till Finland redan i asylsökningsskedet ska få hjälp att integrera sig, och snabbt hitta vägen in i det finländska samhället när de fått uppehållstillstånd. Ändå motarbetar regeringen själv den planen.
Även beslutet att halvårsvis uppdatera läget i de länder flyktingarna har kommit från och backa uppehållstillståndet om situationen anses ha blivit tryggare leder till att de som har fått skydd här ständigt lever i osäkerhet om sin framtid. Eftersom familjeåterföreningar, som redan i praktiken har försvårats avsevärt och ska göras ännu svårare, också påverkar integrationen är det tyvärr så att regeringen säger ett men går in för att göra ett annat.

Också inom regeringen måste det finnas en kunskap om vad grundlagen och olika internationella avtal stipulerar om människors lika värde och förbud mot diskriminering. Om det brister i humanitärt tänkande borde juridiken i alla fall tala sitt tydliga språk.
Motstridigheten förklaras åtminstone delvis av Centerns och Samlingspartiets behov att hålla Sannfinländarna under armarna, för att regeringen ska hålla ihop. Stödet för Sannfinländarna har halverats på ett halvt år och det leder till oro inom partiet. Det är en orsak till att regeringen nu vill signalera hårda tag.

Det är totalt principlöst att frångå grundläggande värderingar av regeringstaktiska skäl. Lika principvidrigt är det av Finland och hela EU att strama åt flyktingpolitiken just då den verkligen behövs. Listorna på trygga länder, eller trygga områden i vissa länder, är ett exempel på det. Tryggheten omdefinieras i takt med att flyktingarna blir fler, och listorna motverkar principen om individuell bedömning. Det som är tryggt för en person kan vara mycket otryggt för en annan.
Den hårdare linjen motiveras med det höga antalet flyktingar och kostnaderna för dem. Antalet är visserligen klart högre än under tidigare år, men de skulle alla få rum på Olympiastadion.
Finland har klarat av mottagandet bra. Och faktum är att vi behöver nya finländare. Därför måste integrationen skötas väl.