Stöd för vår egen trovärdighets skull

Strunta i dem som är på rätt väg. Provokativt, javisst. Men ofta ignoreras också små framsteg medan stor uppmärksamhet fästs vid att släcka brinnande krig.
Ta arabiska våren som exempel. Allt började i Tunisien där polisen den 17 december 2010 beslagtog den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizis grönsaksvagn, hans enda utkomstmöjlighet. Bouazizi brände sig själv till döds.
I början av följande år inleddes de protester som skulle leda till ett regimskifte i Tunisien, Libyen och Egypten samt till liknande försök i bland annat Syrien.
Fem år senare är Tunisien det enda av dem som har lyckats bana väg för demokrati på fredlig väg.  En väg som inte varit helt fri från våld och som utsatts för upprepande försök från terrororganisationen IS, också kallad Daish, att skapa kaos.

På torsdag kväll tog arkitekterna för detta fredliga alternativ – den så kallade tunisiska kvartetten – emot sitt pris i Oslo.
Fackföreningen Tunisian General Labour Union (UGTT), arbetsgivarorganisationen Tunisian Confederation of Industry, Trade and Handicrafts (UTICA), människorättsorganisationen Tunisian Human Rights League (LDTH) och den nationella advokatföreningen Tunisian Order of Lawyers visade att man genom samarbete kan nå resultat.

Nobelpriset är viktigt men det är ändå ett svårt och tålamodsprövande arbete som återstår. Finland har tidigare starkt betonat att rollen som medlare i konflikter skulle sitta bra. De stereotypa uppfattningar om utvecklingshjälp och flyktingar som i grunden bottnar i en brist på kunskap om andra länder måste slås sönder på flera plan.
Att Tunisien ligger granne med Libyen där förhållandena är helt annorlunda och där IS redan har en stark närvaro borde ytterligare stärka motivationen för att beslutsamt agera för att stödja den tunisiska kvartetten i dess arbete, också när kristallkronornas ljus har släckts.
Gör vi inte det urholkas trovärdigheten i det många politiker säger att är en prioritet: att hjälpa människorna nära dem själva, så att de inte behöver fly.