Vårt gemensamma klot

Klimatkonferensen i Paris är ett stort möte som ingår i den process som FN:s klimatkonvention startat. 196 länder ingår i konventionen och de har enats om att bromsa klimatförändringen så att uppvärmningen inte stiger över två grader från det som kallas den förindustriella medeltemperaturen, det vill säga slutet av 1800-talet. Parismötet ska resultera i ett avtal om minskade utsläpp från och med 2020.

EU är en föregångare när det gäller klimatarbetet och ambitionen för såväl EU som Finland är att avtalet blir globalt, juridiskt bindande och ambitiöst.
Klimatförändringen är global och därför är det viktigt att alla länder deltar i arbetet för att stävja förändringen. En av de positiva sakerna inför Parismötet är att staterna har förutsatts komma med konkreta intentioner om hur mycket de förbinder sig att minska sina egna utsläpp. För en knapp vecka sedan hade 176 länder gjort det. Tillsammans står de för 95 procent av människans klimatpåverkan.
En jämförelse med Kyotoprotokollet visar att det första för åren 2008–2012 omfattade drygt 20 procent av världens utsläpp medan det andra, för 2013–2020, omfattade bara 10 procent.

De förbindelser som nu gjorts är alltså en god nyhet. Om alla intentioner förvandlas till löften i och med Parismötet anses det vara globalt täckande även om riktigt alla nationer inte är med.
Den lite sämre nyheten är att de minskningar av utsläppen som de 176 nationerna har meddelat om leder till att uppvärmningen bromsas till 2,7 grader, inte 2 grader.
Det här sättet, att arbeta nedifrån uppåt, verkar ändå klart effektivare än tvärtom. Det visar också att medvetandet om klimatförändringen har vuxit på den politiska nivån.

När konferensen i Paris i dag öppnas officiellt deltar många statsöverhuvuden – bland dem Barack Obama från USA, Vladimir Putin från Ryssland, Xi Jingpin från Kina, Narendra Modi från Indien. Och vår egen Sauli Niinistö. Många av våra ministrar åker också till Paris och deltar i en del av konferensen, som pågår i två veckor.
Insikten om att klimatarbetet är nödvändigt gäller inte enbart de politiska beslutsfattarna. Också inom industrin och näringslivet finns ett aktivt intresse att motverka uppvärmningen. Det märks även i att intresset för att investera i fossila bränslen, kol och olja, minskar. I stället ökar investeringarna i förnybar energi. Enligt Finlands näringsliv EK finns det enbart i Finland nu 3 000 företag som ser affärsmöjligheter i att motarbeta klimatförändringen. Äntligen, kunde man tillägga! Experter uppskattar att den här trenden kommer att leda till att utvecklingen från fossila bränslen till förnybara kommer att gå snabbare och snabbare.

Mycket positivt har alltså hänt och händer när det gäller att bromsa klimatförändringen. Det betyder ändå inte att processen i Paris skulle vara enkel och smärtfri.
Ett av de stora problemen är ansvarsfördelningen och balansen mellan de industrialiserade länderna och utvecklingsländerna.

I klimatkonventionen 1992, som slöts vid världskonferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992, placerades alla världens länder i någondera gruppen. De utvecklade, eller industrialiserade, ländernas ansvar för klimatförändringen definierades helt berättigat som klart större än de fattigare ländernas. Problemet är att det har skett en klar förändring i många av de länder som i början av 1990-talet var utvecklingsländer, och deras utsläpp har vuxit markant i takt med att länderna har industrialiserats. Till den här gruppen hör till exempel Kina och Saudiarabien, som ändå envetet vill hålla sig kvar i gruppen utvecklingsländer med alla de fördelar det innebär.

Det går inte att förneka de utvecklades länderna har ett större ansvar för utsläppen och därmed klimatförändringen. Uppdelningen i utvecklade respektive fattiga länder är ändå för statisk och alla länder bör kunna delta i klimatarbetet enligt förmåga.
Förhoppningsvis kan klimatförhandlarna i Paris känna hur tungt ansvaret – och världens blickar – vilar på dem och skapa ett bindande avtal om hur utsläppen ska minskas från och med 2020.