Alternativen till regeringens politik nästa år, konkretiserad i regeringens budgetförslag, respektive fem skuggbudgetar debatterades i riksdagen i onsdags. Det var på sätt och vis en slutpunkt för den process som har pågått hela hösten.

Det här elementet i riksdagens arbete är bara fyra år gammalt, det infördes alltså under talman Eero Heinäluomas (SDP) tid. Skuggbudgetar har visserligen gjorts också tidigare. Det nya är den institutionaliserade formen med en särskild debatt om de alternativa budgetarna. Riksdagens informationstjänst bidrar med uträkningar och annan beredning vilket stärker faktaunderlaget.
Det är bra att riksdagen har gått in för de här förändringarna. Det ger möjlighet till en politisk debatt med mera substans och stärker oppositionens ställning. Det är viktigt med tanke på att alternativen till regeringens politik är värda att lyfta fram. Oppositionspartiernas möjligheter att de facto påverka politiken är inte särskilt starka och därför behöver de lite peppning. Just den här hösten kan man förstås hävda att oppositionen har gjort sin röst hörd eftersom regeringen har backat flera gånger.

Då det under förra perioden fanns bara två partier i oppositionen – Sannfinländarna och Centern – är oppositionen nu betydligt bredare och består av fem partier. Det innebär också att den ideologiska bredden är stor. På den borgerliga sidan finns SFP och KD medan SDP, De gröna och Vänsterförbundet alla tre finns till vänster om mittstrecket.
Det här märks givetvis också i partiernas alternativ. Men trots att SFP och KD i hög grad omfattar regeringen Sipiläs ekonomiska politik avviker bådas skuggbudgetar klart från regeringens förslag.

Gemensamt för alla oppositionspartier är att de motsätter sig nedskärningarna i utbildningen och i de flesta fall också besparingarna i dagvården. Kristdemokraterna godkänner begränsningen av den subjektiva dagvårdsrätten.
Inget av oppositionspartierna skulle skära så mycket i det direkta biståndet som regeringen gör – 200 miljoner. VF, SFP och De gröna vill öka biståndet. KD vill bibehålla stödet till de finländska organisationerna medan SDP nog skulle skära i biståndet men med hälften av den summa regeringen sparar bort.

De riktigt stora skillnaderna kommer givetvis fram när det gäller beskattningen. SDP vill bredda skattebasen och beskatta också finansieringstjänster och också skärpa beskattningen av höginkomsttagare. VF vill beskatta löne- och kapitalinkomster på samma sätt och också skärpa höginkomsttagarnas skatt. Dessutom vill VF tillfälligt sänka momsen som vi alla betalar när vi köper varor och tjänster. Där resonerar SFP precis tvärtom och vill höja momsen, för att finansiera en sänkning av inkomstskatten för alla, men mest för låg- och medelinkomsttagare.
Regeringen har ju gått in för att inte skärpa skattegraden även om man backade lite och sänkte gränsen för solidaritetsskatten.

Riksdagsdebatten om skuggbudgetarna i onsdags visar ändå att det finns rum för förbättringar i själva debatten. När alternativen är många blir diskussionen också svår att greppa. Men den största bristen var kanske ändå att tonen ganska snabbt blev raljerande, på båda sidor. För det bär alla riksdagsledamöter och ministrar ett personligt ansvar. Väljarna är värda respekt – det vill säga en seriös debatt.