EU:s partnerskapsländer behöver ekonomiskt stöd

När Ryssland bestämde sig för att ta en mer aktiv roll i Syrien kan man fråga sig om det handlar om att flytta fokus bort från de områden som Ryssland betraktar som sin rättmätiga intressesfär.
Rysslands olagliga annektering av Krim var ett led i detta resonemang, men inte det enda. Som en följd av kriget i Georgien 2008 ruckade Ryssland också på Georgiens gränser. Sydossetien införlivades med Ryssland.
Transnistrien i Moldavien är förutom en frusen konflikt också ett område som gränsar till Ukraina. Det har funnits en oro för att det ryskvänliga lokalstyret i Transnistrien dras in i kriget i Ukraina.
Relationerna mellan Ryssland och Vitryssland har präglats av en politik som närmast liknar en berg- och dalbana. Än har den vitryske presidenten Alexander Lukasjenko föreslagit ett ännu närmare statsförbund, än har han tagit ett längre avstånd från Ryssland och president Vladimir Putin.
EU och unionens östra partnerskapsstrategi har en avgörande betydelse för i vilken riktning utvecklingen i alla dessa länder går.

Det är ändå kring Syrien och Assadregimens framtid som de ryska ansträngningarna för närvarande syns mest, i synnerhet efter terrordåden i Paris. Alla vet att så länge kriget i Syrien pågår kommer flyktingarna att fortsätta komma. Experter på Mellanöstern är övertygade om att valet står mellan att välja Assad – åtminstone för en begränsad tid – eller låta landet glida in i händerna på den Islamiska staten IS. Ryssland vill ge Assad en roll. Vissa länder i väst är antingen emot eller tvekar.
Av avgörande betydelse för fortsättningen är inte bara Rysslands och USA:s val, utan också Turkiets. Turkiet har hittills stått benhårt fast vid kravet på Assads avgång och också upplåtit en del av sitt gränsterritorium för den mer moderata oppositionsgruppen Fria Syriens armé.

Den ömkansvärda verkligheten är att den humanitära situationen i östra Ukraina fortfarande är svår. Detta framkom av en rapport som Ilkka Kanerva, ordförande för OSSE:s parlamentariska församling, presenterade i Wien i slutet av förra veckan. Många har flytt från sina hem i östra Ukraina men stannat kvar inom landets gränser. Det gör dem på sätt och vis osynliga. Det var inte så många som på allvar brydde sig om Syrien eller Irak heller innan syrier och irakier började dyka upp vid EU:s kuster.
Man blundar för att situationen i Ukraina fortfarande är svår och att risken för en upptrappning av kriget fortfarande är överhängande. De största pessimisterna räknar med att krigshandlingarna kommer att öka i början av nästa år.
Det man lätt glömmer bort är att Ukraina är en del av Europa – och dessutom en viktig sådan.

Ukraina behöver EU:s stöd, helt enkelt för att samhället är ytterst sårbart och kommer att vara det ännu länge. Reformer måste genomföras. Lösningar för att få ett slut på den militära konflikten och för att återintegrera separatistområdena måste nås. På den punkten får EU inte ge vika. Det handlar om stöd på flera plan och att inse att ekonomin måste stabiliseras om de politiska reformerna ska lyckas.
En ekonomisk kollaps i Ukraina skulle nämligen få vittgående politiska följder.
Det bör vara klart för väst att Ryssland inte kommer att tillåta ett nytt Majdan. Ryssland betraktar Ukraina som en del av sin rättmätiga intressesfär. För att Ukraina ska kunna fatta sina egna beslut måste reformerna stödas och framför allt Ukrainas ekonomi stabiliseras.
Det krävs tålamod och diplomati för att stöd från väst inte ska uppfattas som försök att slita av banden mellan Ryssland och Ukraina. I den förtroendekris som råder mellan Ryssland och väst är det ingen lätt uppgift. Men vad är alternativet?

Den enda lösningen för kriget i Ukraina är att Minskavtalet implementeras till fullo. För närvarande finns det stora brister på den punkten.
Vid årsskiftet 2013–2014 hette det att Ryssland inte kommer att agera militärt före de olympiska spelen i Sotji men att landet därefter kommer att sträva efter att stärka sin position som stormakt, också militärt.
Tidtabellen har varit öppen, men man har räknat med att detta skulle ske innan USA väljer en efterträdare till Barack Obama.
Något av detta mönster har man kunnat se.
För väst gäller det att inte glömma bort att också Östersjön hör till den sfär Ryssland vill kontrollera.