Ledarkrönika: Robotar utan returknapp
Det finns en växande nyfikenhet om användningen av robotar som kan betecknas som sund. Världen förändras och där tekniska hjälpmedel kan underlätta arbetet och lösgöra resurser för andra uppgifter ska man naturligtvis utnyttja dem.
Någon anledning till eufori finns det inte. Personligen skulle jag mycket hellre se att en levande människa av vilken kulör och ålder som helst kommer in med mina mediciner eller min mat om jag blir så gammal och orkeslös att jag inte själv kan hålla reda på medicinering eller mattider.
En färsk upplevelse har bara stärkt mig i min tro.
Dammsugare eller gräsklippare som är självgående tycker jag är fantastiska hjälpmedel trots att jag fortfarande envisas med att själv dammsuga och klippa gräs, antagligen för att jag intalar mig att det är bra motion. Men någon större psykologisk tröskel tror jag inte att jag behöver forcera den dagen när de här två uppgifterna känns övermäktiga.
Men robotar i stället för människor i butikernas kassor?
För inte så länge sedan skulle jag bara kvista mig in och köpa ett paket knäckebröd i en av de stora affärerna i centrum. Att leta efter någonting specifikt i en affär man rätt sällan frekventerar är förstås alltid en utmaning – försök själv hitta kryddhyllan eller ägg på nolltid på en areal som mest av allt liknar en ishockeyrink eller en fotbollsplan.
Nu handlade det alltså om knäckebrödet. Jag lyckades faktiskt hitta brödhyllorna rätt lätt. Och knäckebrödet.
Till min stora förtjusning såg jag också att det vid ett par kassor hängde skyltar som visade att det var dit man kunde gå om man bara hade ett par inköp att betala.
Det var först när jag stod i kön vid en av dessa kassor som jag lade märke till att det inte fanns någon personal. Betalningen sköttes i maskiner.
Förhoppningsfullt gick jag fram till en av dem när den blev ledig – systemet var bekant från en stor möbelaffär.
Det var inte maskinen i sig som var svår, utan språket. Av misstag tryckte jag nämligen på språkvalet ryska och en vänlig röst uppmanade mig att göra någonting. Jag kunde läsa de kyrilliska bokstäverna och de ord de bildade. Men problemet var att jag inte kan ryska och inte förstod vad rösten uppmanade mig att göra och inte heller visste hur jag skulle annullera hela operationen.
Hur det slutade? Tja, jag lät knäckebrödspaketet vara och gick min väg. Med maskinens vänliga ryska röst ringande i öronen. Den gav nämligen inte upp lika lätt som jag.