EU:s solidaritetsklausul testas

Det handlar inte om att alla EU-länder tvingas eller ens förväntas ställa upp med militärt stöd för Frankrike. Ändå är Frankrikes begäran att klausul 42.7 i Lissabonfördraget ska aktiveras historisk, på samma sätt som USA:s begäran att artikel fem i Natostadgan skulle aktiveras efter terrordåden den elfte september 2001.
Det är fortfarande varje lands eget beslut – i EU såväl som i Nato – hur man väljer att stödja en annan medlem. Alla förstår ändå att det handlar om ett stort politiskt tryck. Utan konkreta handlingar är solidaritetsyttringar och säkerhetsklausuler bara tomma ord utan någon som helst trovärdighet.

Det förstod EU glädjande nog på försvarsministrarnas möte i går. Ministrarna beslöt enhälligt att hjälpa Frankrike.
Fattas bara annat, kan man säga. Men det ska bli intressant att se hur det tolkas i de olika medlemsländerna. Spektret är nämligen brett. Storbritannien har meddelat att man är redo att ställa upp militärt. Finlands första formuleringar har varit rätt diffusa.
Militär hjälp kan det inte handla om, slog ordförande för försvarsutskottet Ilkka Kanerva (Saml) fast. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) sade att det kan handla om polisiärt stöd eller underrättelseverksamhet.
Ordförande för utrikesutskottet Antti Kaikkonen (C) uttryckte i går morse förvåning över att Frankrike vill aktivera EU:s solidaritetsklausul. Antingen har han inte läst Lissabonfördraget ordentligt eller så räknade han med att saken landar på Natos bord eftersom Frankrike är Natomedlem och har sagt att det befinner sig i krig.
Den tankegången är inte ny. När det dyker upp frågor om hur militärt icke allierade länder som Finland och Sverige kommer att reagera om det uppstår eventuella militära hot mot Estland och de övriga baltiska länderna brukar svaret vara att det är Natos sak.
Den här gången går saken inte lika lätt att avfärda, eftersom det handlar om stort EU-land och attacker utförda av terrororganisationen Islamiska staten IS.

Solidaritetsklausulen handlar naturligtvis inte om att skicka soldater för att kriga mot IS vid Frankrikes sida. När USA råkade ut för terrordåden den elfte september 2001 och Nato för första gången i historien aktiverade artikel fem om det kollektiva försvaret skickade inte till exempel Norge soldater till Afghanistan. I stället ställde Norge och andra Natomedlemmar bland annat en del luftövervakningskapacitet till USA:s förfogande så att USA kunde lösgöra militära resurser för Afghanistan.
Det är ingenting fel med att EU:s solidaritetsklausul inte har militär täckning på samma sätt som Natos artikel fem har. Problemet är att flera EU-länder, också Finland, har låtit förstå att EU innebär åtminstone någon form av militära av säkerhetsgarantier som helt enkelt inte finns.
Det är bra att detta nu blir klart en gång för alla.

När det gäller Frankrikes krigsförklaring mot IS måste man också komma ihåg att president François Hollande varken är populär eller uppfattas som stark. Frankrike har alltid velat ha en militär muskel också i EU och Hollandes utspel kan vara ett försök att ge idén nytt liv.
Men det kan också vara ett led i att försöka få Nato som organisation att engagera sig mer i Syrien genom att visa att EU är militärt tandlöst. Då vore nästa steg att aktivera Natos artikel fem.
Oberoende av syftet är det bra att EU:s kapacitet i en säkerhetspolitisk kris äntligen testas.