Mest hemmajobb, minst dagis

En färsk sammanställning av nordisk statistik (http://www.norden.org/sv/fakta-om-norden/gender-equality-indicators) visar bland annat att de finländska kvinnorna utför mera obetalt hemmajobb än kvinnorna i de andra nordiska länderna. Det handlar alltså om hushållsarbete av olika slag.
Det finns naturligtvis förklaringar till detta. En är den finländska uppfinningen med hemvårdsstöd. Den ger finländska föräldrar rätt till att vara hemma tills barnet är tre år. Stödet utnyttjas så gott som enbart av kvinnor. Få använder hemvårdsstödet ända tills barnet är tre år, men nästan alla använder det en tid. Det i sin tur beror på att föräldraledigheten i Finland inte är särskilt lång, det vill säga tar slut när barnet är ungefär tio månader gammalt.

Det är tänkbart att familjerna under mammaledigheten, som alltså ofta fortsätter med en kortare eller längre period av hemvårdsstöd, skapar ett ansvarsmönster som går ut på att den som är hemma, alltså kvinnan, sköter det mesta i hemmet. Senare är det svårt att bryta mönstret, om inte pappan stannar hemma med barnet.
Det här tycks också de mammor bekräfta som HBL (11.11) intervjuade. Det blir inte av att dela på den korta föräldraledigheten och det känns naturligt att den som är hemma sköter hushållet.

Papporna i Finland har nu för tiden rätt till ungefär nio veckor pappaledighet. Maximalt tre av dem får man ta ut då babyn har fötts, alltså samtidigt som moderskapsledigheten pågår.
De isländska männen är bäst på att ta ut pappaledighet, Sverige kommer god tvåa. Men Norge ligger inte så långt ifrån. Finland är alltså sämst i klassen.

De svenska männen gör mer obetalt hushållsarbete än männen i resten av Norden. Om man vill går det alltså att se ett samband mellan hur mycket papporna är hemma med sina små barn och hur ansvaret för hemmet fördelar sig senare.
Ur jämställdhetssynpunkt är hemvårdsstödet i Finland en kvinnofälla. Det finns också andra synpunkter. Det är ofta kvinnor utan ett jobb som utnyttjar hemvårdsstödet maximalt. Alternativet för dem är ofta arbetslöshet. Regeringen Katainen/Stubb ville kvotera hemvårdsstödet - men förslaget förföll. I vilket fall som helst innebär en lång period av hemvårdsstöd en sämre ställning på arbetsmarknaden och i förlängningen också lägre lön och med tiden lägre pension.
Allmänt sett går utvecklingen ändå åt rätt håll. I alla nordiska länder har andelen pappor som är hemma med sina barn ökat och männen använder också mera tid på hushållsarbetet än förr.

En annan intressant uppgift gäller dagvården. I Finland utnyttjas dagvården minst i Norden för barn mellan ett och fem år. Statistiken omfattar alltså inte sexåringarna, det vill säga förskolan. Redan före den blev obligatorisk gick så gott som alla finländska barn i förskolan.
Det är oroväckande att dagisbenägenheten är så låg hos oss. Dagvården är ingen förvaringsplats för barn, det är småbarnspedagogik. Det finns otvetydiga belägg för att just dagvården kan jämna vägen för de barn som har svårigheter att lära sig eller att anpassa sig till skolan.

Därför är det inte bara synd utan rentav katastrofalt att regeringen Sipilä begränsar den subjektiva rätten till dagvård för barn vars föräldrar är arbetslösa. Även om alla barn garanteras tjugo timmar småbarnsfostran i veckan och även om alla kan ansöka om att få heldag i dagvården är den här åtgärden ägnad att öka skillnaderna mellan barnen och familjerna. Lika illa är det att gruppstorlekarna växer för barnen över tre år. Det hotar den pedagogiska insatsen.

Det är utmärkt att nordisk statistik över kvinnor och män finns att tillgå digitalt. Tyvärr förekom en hel del fel när grafiken först publicerades och som en följd av det har åtminstone en del av grafiken tagits bort.
Norden är en föregångare när det gäller jämställdhet mellan könen och det finns ett stort intresse i världen för det här. Jämställdheten är en exportvara.
Och varför skulle den inte vara det? Alla vinner på ett mera jämställt samhälle – inte alls bara kvinnorna utan också männen och framförallt barnen.