Rädslan får inte vinna
De omedelbara reaktionerna på terrordåden i Paris är oerhörd sorg och bestörtning. Men det är reaktionerna på sikt som avgör effekten.
Man får gå tillbaka till tågbomberna i Madrid den 11 mars 2004, attackerna mot kollektivtrafiken i London den 7 juli 2005 eller till terrordåden mot mål i USA den 11 september 2001 för att hitta en parallell till de fruktansvärda händelserna i Paris i går kväll.
Gemensamt för det fyra terrordåden är att de riktades mot ytterst sårbara mål i civilsamhället. Offren är folk som var på jobbet i kontor och restauranger, som i USA 2001, folk på väg till jobbet eller till skolan, som i Madrid 2004 eller London 2005. Och nu, en fotbollsmatch och en rockkonsert. Folk i olika åldrar.
Vem har inte varit åskådare på en idrottsmatch eller en rockkonsert eller kanske spelat på en plan eller stått på en scen?
Det kommer nära, ohyggligt nära oss alla.
Terrorattacken mot tidskriften Charlie Hebdos redaktion i januari var inte mindre fruktansvärd. Men blodbadet i rocklokalen Bataclan i fredags kommer ännu närmare ännu fler människor och på ett personligt plan.
Frankrikes president François Hollande sade att det är Islamiska Staten IS som står bakom dåden. Enligt honom planerades attackerna utomlands, men utfördes av personer som är bosatta i Frankrike eftersom valet av mål kräver god lokalkännedom.
Ögonvittnesskildringarna gick isär. En av personerna som lyckades fly från konsertlokalen sade att terroristerna inte sade ett ord. Andra berättade att de ropat Allahu akbar, Gud är stor medan de sköt ihjäl folk.
En ruskig detalj var att terroristerna enligt ett av ögonvittnena inte bar ansiktsmasker. Om man inte räknar med att överleva är det ju ingen idé att dölja ansiktet.
Fredagen blev hela Europas 9/11, den elfte september. Den största utmaningen för Frankrike och hela EU är att se till att få kontroll över skräcken. Så länge rädslan inte börjar dirigera människors liv har terroristerna inte övertaget.
Det är viktigt att få kontroll över situationen så fort som möjligt för att balansen ska kunna säkras. Muslimer i Frankrike och i hela världen har skarpt fördömt fredagens terrordåd. Också Irans president fördömde dåden.
Det är viktiga ställningstaganden. Europa har under det senaste året tagit emot fler flyktingar än förr och i flera länder kämpar regeringarna mot en växande kritik mot att ta emot fler flyktingar som ju huvudsakligen kommer från muslimska länder.
Det gäller att minnas att de flesta är på flykt undan IS terrorvälde.
En annan grupp som oundvikligen hamnar i fokus är de europeiska medborgare, huvudsakligen unga personer, som åker till Syrien för att delta i striderna. Det har länge funnits en berättigad oro för att man inte vet hur de påverkats när de återvänder till Europa. En av de personer som lyckades ta sig ut ur Bataclan sade att en av terroristerna var högst lite på tjugo år gammal.
Frankrike har redan tidigare förklarat krig mot IS. Under veckoslutet är det meningen att situationen i Syrien ska diskuteras i Wien. Det är meningen att också Ryssland ska delta i mötet.
Det är inte mer än ett par veckor sedan ett ryskt plan med ryska semesterfirare störtade på Sinaihalvön. IS har tagit på sig skulden för dådet och också amerikanska underrättelseuppgifter stöder uppfattningen om att det är IS som står bakom kraschen.
Det borde få Ryssland och väst att ena sina led. Väst är inte Rysslands fiende. Fienden är de som vill skapa skräck och kaos genom dödliga attacker mot oskyldiga människor.
Hollande sade att terrordåden betraktas som krigshandlingar. När USA råkade ut för terrordåden i september 2001 ledde det till att Natostadgans artikel fem som uttryckligen säger att ett angrepp mot en av medlemmarna är ett angrepp mot alla. Om Frankrike kommer att yrka på samma sak vet vi säkert mer om efter en tid.
Tre dagars landssorg har utlysts i Frankrike. Sorgen ska ha sin plats.
Sedan är det dags att ytterligare stärka det internationella samarbetet för att slå vakt om att civilsamhället inte blir en spelbricka i händerna på terroristerna. Det kan bara ske genom en enad front mot våldet och genom att inte vika undan för den skräck terroristerna vill använda som vapen för att skapa ett kaos som de själva vill dra nytta av.
Det är en stor utmaning. Men samtidigt är det den enda vägen. Terrorister kan inte tillåtas lägga agendan för demokratiska samhällen.