Finland måste vara mer lyhört

Sverige har lovat att man inte kommer att göra som man gjorde när det gällde EU-medlemskapet och överrumpla Finland, har man försäkrat på både finskt och svenskt håll.
Det finns ingen anledning att betvivla att Sverige skulle agera enligt detta löfte. Men betyder det att Sverige inhämtar Finlands godkännande för en ansökan? Knappast. För Finland gäller det att inte ständigt slå ifrån sig alla påståenden om att Sverige kommer att lämna in en ansökan om medlemskap till Nato med den svenska socialdemokratiska regeringen som argument. Det gäller att också vara lyhörd.

Det stämmer visserligen att en svensk Natoansökan förutsätter de svenska socialdemokraternas stöd. Det finns ännu inte, åtminstone inte officiellt. Det pågår ändå en intressant debatt i svenska medier efter att utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist i en artikel försäkrade att Sverige inte håller på att byta sin säkerhetspolitiska doktrin – trots att samarbetet med Nato kommer att intensifieras ytterligare.
Kanske besöket av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, också han med en bakgrund inom Arbeiderpartiet, fick politikerna att engagera sig lite mer än vanligt.
Men var går gränsen för samarbete med Nato om man samtidigt på ett trovärdigt sätt vill argumentera för militär alliansfrihet?

På goda grunder kan man förstås hävda att gränsen är medlemskapet. Är man med i en allians så delar man skyldigheter och rättigheter på samma sätt som andra medlemmar.
Det paradoxala när det gäller Finland och Sverige är att bägge kunde tillföra Nato mer än vissa av de nuvarande Natomedlemmarna. Vårt geopolitiska läge väger tyngre än det gjorde ännu för några år sedan på grund av att säkerhetsläget i vår omgivning har förändrats. Tre nordiska länder och de baltiska länderna är redan medlemmar i Nato.
I debattartikeln i Dagens Nyheter talar Wallström och Hultqvist om att "vi höjer nu alla våra bilaterala, multilaterala och organisationsinriktade samarbeten".
I en replik parerar två moderater, inklusive Karin Enström, Hultqvists företrädare som försvarsminister, med att regeringen redan har valt en väg som leder bort från den traditionella alliansfrihets- och neutralitetspolitiken men att man "inte vågar tala om det för sina egna väljare".
Två centerpartister hänvisar till en utredning 2013 av ambassadör Bertelman som visade att Sverige redan då knappast kunde undgå att identifieras med Nato – utan att skyddas av artikel fem, Natostadgans artikel om det kollektiva försvaret.

Ett svenskt Natomedlemskap förutsätter en bred politisk samsyn. Allianspartierna i Sverige har redan visat grönt ljus för ett medlemskap.  Det är Socialdemokraterna som man väntar på.
Med tanke på alla de militära samarbetsformer och nätverk Wallström och Hultqvist räknar upp är det en bedömningsfråga om alliansfrihet längre gäller i praktiken. Finland bör vaket följa med utvecklingen och också göra sin egen bedömning.
Ohio-guvernören John Kasich som kämpar om nomineringen till republikanernas presidentkandidat sade under en debatt att om Ryssland "rör på sig" kommer USA också att göra det för att försvara "Finland och Baltikum" (Sverige nämnde han inte).
Sådana uttalanden är inga garantier så de bör tas med en nypa salt. Däremot signalerar de att man åtminstone på vissa håll räknar in oss i den post-sovjetiska intressesfären.
Också för detta bör man vara lyhörd.