Valfrihet ger vård på svenska?

Även om regeringen har presenterat de stora linjerna för vården i framtiden är mycket ännu oklart. Därför är det också svårt att bedöma vad reformen leder till för vården på svenska.
Många, egentligen de flesta, detaljer är ännu öppna och inte ens regeringspartierna har nödvändigtvis klart för sig hur de vill ha det. I vissa frågor kommer det med säkerhet att finnas olika åsikter inom regeringen. Det gäller till exempel vad den ökade valfriheten för patienterna innebär och hur den ska förverkligas.

Enligt regeringen är det också oklart vilka tre landskap som ska ordna sin vård i samarbete med ett annat landskap. Inte heller går man ut med uppgifter om vilka tolv sjukhus som i framtiden ska erbjuda en omfattande jourverksamhet dygnet runt och vilka sjukhus som ska ha en mindre palett att erbjuda dygnet runt.
Alla de här besluten kan påverka den svenska vården.
Men svårigheterna att bedöma vårdreformens konsekvenser för Svenskfinland hänger också samman med att de svenska regionerna sinsemellan är väldigt olika.

I huvudstadsregionen har man mycket god tur om man inom specialistvården får tala svenska med vårdpersonalen. När det gäller primärvården varierar det. Helsingfors har sina tre hälsovårdsstationer där vård på svenska garanteras. I de andra kommunerna finns inte samma system.
Den bästa tillgången på svensk vård finns i Österbotten där det går att få både primärvård och specialiserad sjukvård på svenska, åtminstone i de allra flesta fall. Om Vasa centralsjukhus måste avstå från den omfattande jouren till förmån för Seinäjoki innebär det en enorm försämring för de svenskspråkiga österbottningarna.
Då blir det för österbottningarna ungefär som för nylänningarna i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, HNS. Svenskkunnig personal är ett lyckokast. I praktiken kan det vara värre för österbottningarna eftersom de knappast är lika tvåspråkiga som man är i Nyland.

I östra och västra Nyland fungerar primärvården på svenska i de svensk- och tvåspråkiga kommunerna, detsamma gäller i Åboland, i Kimitoön och i Pargas.
Tvåspråkigheten på det stiftelseägda Åbolands sjukhus fungerar bra medan det är svårt med svenskan på universitetssjukhuset i Åbo.

Problemet i framtiden är att befolkningen i de svensk- och tvåspråkiga kommunerna utgör en mycket liten spillra i de stora landskapen och vårdområdena. Det är en stor skillnad mot nuläget när kommunerna själva fattar beslut om vården. Även om det säkert finns primärvård i till exempel Lovisa eller de södra stadsdelarna i Helsingfors också i fortsättningen så fattas besluten betydligt längre bort än hittills. Avståndet betonas särskilt i de mindre kommunerna där beslutsfattarna finns närmare invånarna. Det här ser vi redan i dag inom HNS.
Om viljan finns kan de stora vårdområdena även erbjuda möjligheter när det gäller svensk vård. Det gäller funktionsnedsättningar av olika slag, missbrukarvård och psykvård.

Eftersom både privata företag och de som fungerar inom den tredje sektorn, som Folkhälsan, ska få en ny roll kan det finnas en nisch för dem som vill erbjuda primärvård och socialvård av olika slag på svenska. Det gäller att gripa den chansen. Ansvaret för den svenska vården bärs ändå av det offentliga.