Föräldraskap
På kvällarna händer det ibland att jag stannar upp i mina sovande döttrars rum, rättar till ett täcke, plockar upp ett mjukisdjur, bara iakttar deras andning.
Jag tänker mig att det här är en stund som de flesta föräldrar kan känna igen: den där obegripliga ömheten som plötsligt väller genom kroppen, beskyddarinstinkten, viljan att ge, oron för att inte räcka till.
Ganska sällan tänker jag att det är två små investeringar som ligger där och snusar. Men det är det förstås också, i någon mening. Småningom ska de växa upp och börja bidra till samhällets fortbestånd. Den förväntningen är ytterst påtaglig och kommer att accentueras ju äldre de blir. Inte är den speciellt orimlig heller.
Ganska sällan tänker jag att det är två små kostnader som ligger där och trynar. Men det är det förstås också, i någon mening. Samhället subventionerar deras utbildning och betalar ett månatligt bidrag, men för oss föräldrar kostar de små liven drygt hundrafemtusen euro per knopp fram till sin 18-årsdag. Det är ett medeltal som Statistikcentralen räknat fram för några år sedan, så med lite sparsamhet kan de säkert bli betydligt billigare än så. Men många tiotusen får vi åtminstone räkna med, två eller tre årslöner för medelföräldrarna.
I dag vajar många flaggor, liksom också en söndag i maj, föräldraskapet till ära. Morsdags- och farsdagsfirandet är ändå något som i huvudsak uppfattas som en familjeangelägenhet, dagar då barn och föräldrar med några enkla ritualer bekräftar sig själva som familj.
Men kanske skulle det också vara bra att begrunda det där som jag ganska sällan tänker: att föräldraskapet ur en samhällelig synvinkel är en sorts värnplikt som vi föräldrar gör till välfärdsstatens försvar. Visst är våra bevekelsegrunder personliga och altruistiska, men kunde inte mors och fars dagar lika gärna vara tillfällen då vi uppmärksammar föräldraskapets ekonomiska predikament? Visst är det på ett personligt plan osympatiskt att moralisera över andras självvalda eller ofrivilliga barnlöshet, som kulturellt sett ofta är en normavvikelse, men borde vi inte ibland dra de uppenbara slutsatserna av de sakförhållanden som råder?
Barnen är Finlands framtid, lyder plattityden. Den är fullständigt ofarlig och betydelselös om man inte vill se den intressekonflikt som skymtar där bakom: att föräldrars tid, pengar och engagemang är en sorts horisontell inkomstöverföring i välfärdssamhället, där barnföräldrar de facto subventionerar barnlösas ålderdom.
Transparens är viktigare än objektivitet, säger forskare Vilma Luoma-aho.
Graffitikonsten som pekade ut Vandabossar plockades ned och därmed gick staden från en pinsamhet till en annan.
Logga in för att kommentera.