Utmaningarna är globala
Flyktingpolitiken dominerade Nordiska rådets möte. Det skulle behövas en starkare fokusering på hur det globala ska hanteras.
Inget ont utan någonting gott, brukar man säga. Det verkar som om flyktingfrågan i Europa har fungerat som en vitamininjektion för det nordiska samarbetet.
På förhand var det meningen att utrikes- och säkerhetspolitiken skulle dominera. I en bredare tolkning kan man förstås se också flyktingpolitiken som en del av detta, även om tyngdpunkten ursprungligen kanske låg mera på geopolitiken och förhållandet till Ryssland.
Utrikes- och säkerhetspolitiken är relativt ny på NR:s agenda. Flyktigfrågan visar ändå hur nära förknippade med varandra inrikes- och utrikespolitiken är i en global värld. Vi kan tycka att Kinas byggprojekt i Sydkinesiska havet och kampen om herraväldet över Spratleyöarna ligger väldigt avlägset från våra nordiska bredgrader.
Syrien borde ha lärt oss att sist och slutligen är ingenting långt borta.
När de sista rösterna från gårdagens val i Turkiet har kontrollräknats klarnar det också vilken linje Turkiet kommer att följa i Syrienfrågan. Turkiet har tagit emot över två miljoner flyktingar, och skräckscenariot för Europa – och inte minst Norden – är att flyktingarna ska slussas vidare från lägren i Turkiet. EU har redan gett efter för en del av Turkiets krav i utbyte mot löften att flyktingarna stannar inom Turkiets gränser.
Eftersom alla nordiska länder inte är medlemmar av EU kan man fråga sig om det finns någonting mera Norden kunde göra.
Norge har haft en aktiv roll i Palestinafrågan – som är en del av Syrienproblematiken, inte minst på grund av Irans roll i området.
På Nordiska rådets möte uppmuntrades alla nordiska länder att erkänna det självständiga Palestina – samtidigt som situationen i Israel är ännu spändare än förr.
Grunden för diplomatiska överläggningar med de berörda parterna förefaller oroväckande bräcklig. Finns det en plan för att undvika att motsatsförhållandet ytterligare tillspetsas? Skulle inte de nordiska länderna ens kunna samlas kring ett initiativ för hur detta skulle undvikas?
Syrienförhandlingar där Iran för första gången är med inleddes i Wien i slutet av förra veckan. Irans medverkan ses inte med blida ögon av alla. Det verkar ändå omöjligt att nå en lösning för Syrien utan att också Iran är med.
Kan detta tjäna som modell också för Palestinafrågan?
Varningarna för att inte vänta sig för mycket och för snabbt av Syrienförhandlingarna är välgrundade. Liknande varningar är på sin plats när det gäller Palestinafrågan.
Men det är ingen godtagbar ursäkt för att låta bli att försöka finna nya kombinationer eller hålla ögonen öppna för när tidpunkten skulle vara bättre än förr.
Det var vad det handlade om när Norge arbetade för en överenskommelse mellan israeler och palestinier, låt vara att Osloavtalet knappast längre nämns.
Nordiska rådet har ingen övergripande funktion, inte ens när det gäller Carl Haglunds (SFP) förslag till dubbelt medborgarskap inom Norden. Idén är god och det verkar som om åtminstone Finland skulle vara villigt att gå vidare.
Ännu mera långsökt kan det därför verka att Norden skulle göra en gemensam insats eller samordna sin politik på ett bindande sätt.
Man kan ändå fråga sig vad det betyder för framtiden när man intensifierar det militära samarbetet så att det i allt högre grad börjar likna en försvarsunion och om man börjar planera för dubbelt nordiskt medborgarskap.
Kan man tänka sig att Norden därmed skulle bli en starkare politisk aktör än den är i dag?
Det vore logiskt på så sätt att utmaningarna är globala och gemensamma. Det må sedan gälla kriget i Ukraina, förhållandet till Ryssland och USA eller kriget i Syrien och situationen i Mellanöstern.
Stormakterna agerar globalt. Det gäller inte bara Ukraina och Europa eller Syrien och Mellanöstern utan också Asien där ryska flyg flög på låg höjd över amerikanska fartyg i Sydkinesiska havet efter Kinas protester mot USA.
I den globala värld vi ser i dag är lösningen inte att låta bli att agera. De nordiska länderna måste vara mer än en förebild för jämlikhet och välfärd (låt vara att den bilden är långt ifrån fläckfri).
Norden måste därför finna en väg för att aktivt agera tillsammans och globalt om våra länder vill arbeta för att lösa de grundläggande problemen och inte bara släcka bränder efter hand som de flammar upp.