Säkerheten är alltid oviss

Kunskapen om andra länder är a och o när det gäller att slå fast vilka länder eller delar av länderna som kan betraktas som så säkra att man kan skicka tillbaka människor till dem.
Frågan aktualiseras nu på ett annat sätt än förr när man börjar tillämpa så kallade säkra områdens princip.
Kunskapen om andra länder finns hos Utrikesministeriet (UM), inte Inrikesministeriet. Man kan fråga sig om det inte vore dags att placera Migrationsverket under UM. Vore inte utredningen om vilka delar av Irak som kan betraktas som säkra enklare och informationsgången rakare den vägen?

Regeringens beslut är att staden Kirkuk, provinsen Babil (mellan huvudstadsområdet och Irans gräns) och en del av kurdområdena kan betraktas som så säkra att personer från dessa områden inte automatiskt kan räkna med att få stanna i Finland.
Viktigt är det också att inrikesminister Petteri Orpo (Saml) om och om igen har understrukit att identifieringen av "säkra" områden inte innebär en automatik för att förvägra en person asyl. Varje ansökan behandlas fortfarande individuellt och avslag kan också hädanefter föras vidare till domstol.

Det är inte lätt att göra upp en lista över "säkra" länder. Det är en av orsakerna till att FN aldrig velat göra det. När Finland nu går in för att förse områden i Irak med denna etikett, dikteras beslutet av att man försöker och strävar efter att få situationen med nyanlända under kontroll.
Det är rimligt att kräva att alla som vill korsa gränsen ska registrera sig.
Migrationsverket känner antagligen den politiska utvecklingen i länder som Albanien bättre än i länder som Irak, Syrien och Afghanistan. UM känner antagligen till förhållanden också i länder som ligger på ett geografiskt längre avstånd.
Att man sköt upp besluten om Somalia skvallrar också om hur svår uppgiften man står inför är.
Men man måste komma ihåg att man inte kan utgå ifrån att ett område som i dag betraktas som säkert är tryggt också i morgon.
Också i länder som på goda grunder kan betecknas som stabila och säkra kan det finnas grupper eller individer som förföljs för sina åsikters eller för sin etniska tillhörighets skull.

Människorättsorganisationer har krävt enhetliga bedömningsgrunder inom EU. Det vill säga, att man ens inom unionen kan enas om hur asylsökningar ska hanteras, inklusive vilka områden i krigshärjade länder som ska betraktas som "säkra". Det är logiskt, men knappast förenligt med medlemsstaternas ambition att bestämma själva.
Situationen i Irak, Somalia och Afghanistan kan förändras mycket snabbt. Det ställer stora krav på flexibiliteten och förmågan att ändra beslut med mycket kort varsel.
Inrikesminister Orpo har bedyrat att den förmågan finns. Innan den har testats i praktiken är det ändå svårt att bedöma hur effektivt maskineriet egentligen är.
Inga listor i världen kan vara lösningen. Det måste bli ett slut på kriget i Syrien. Irak och Afghanistan måste stabiliseras. Kriget i Ukraina måste få ett slut.
President Sauli Niinistö sade i tv i lördags att han inte väntar sig en minskning av antalet flyktingar till Finland under de närmaste åren.
Det är säkert en realistisk bedömning av utvecklingen, också när det gäller möjligheterna att på diplomatisk väg nå en lösning för Syrien. Det kommer att dröja.
Det visar också att de "säkra" områden man nu säger sig ha identifierat i själva verket har definierats mest med bräckliga förhoppningar som grund.