Ledarkrönika Se upp för blindheten

Nej, det handlar inte om att vi i Finland inte skulle notera Sverige. Men ibland har man anledning att undra hur bra vi följer med debatten i Norden.
Jag talar inte om "topparna", det vill säga de sensationella nyheterna som Sveriges "en veckas försvar" eller ubåtsjakterna. Utan i största allmänhet.
Tanken har dykt upp i olika sammanhang där deltagarna i ett seminarium, möte eller i något annat evenemang nog har koll på vad en sittande eller tidigare svensk minister sade i USA eller i Bryssel. Men inte hur han eller hon har uttalat sig i Sverige.
Nyligen  medgav Sveriges nye ÖB Micael Bydén i svensk tv att han i princip delar sin företrädare Sverker Göransons uppfattning om det svenska försvaret, att man under vissa omständigheter kan tala om ett "en veckas försvar".
Jag gissar att Bydéns uttalande når nyhetströskeln först om han säger samma sak här i Finland eller på en internationell arena.
Allt handlar ju inte om militärt samarbete mellan Finland och Sverige. Allt ska inte handla om det heller.
Vi brukar säga att svenskar, danskar och norrmän är dåliga på att känna till Finland. Vi är nog minst lika dåliga på att känna till dem och deras samhällen.
Det finns ett större utbud av danska och norska tv-program hos oss, vi har Beck och Wallander och snuttar ur SVT World i våra apparater. Men ändå.
Vi – och det gäller inte bara Finland utan också Sverige, Danmark och Norge – beter oss som ett fyrspann. Vi spänner oss framför den gemensamma vagnen och försöker löpa loppet sida vid sida på den internationella arenan.
Att det går lite i otakt är inte så konstigt om draghästarna inte drillas i andra sammanhang däremellan.
Så vad skulle man kunna göra?
Det finns Nordiska rådet. Det finns Nordiska ministerrådet, Kulturkontakt Nord och ett rätt imponerande korsägande och samarbete inom företagsvärlden. Många finländare vill gärna studera i Sverige eller Danmark och det finns ett intresse för att jobba också i Norge där jobben är flera och lönen bättre.
Men före vuxenåldern är det klent beställt. Varför inte grunda en riktig nordisk skola, en där undervisningen skulle vara på flera språk? Inte bara på svenska och finska, utan där man kunde välja också danska och norska – eller varför inte isländska och samiska? Tänk er Njals saga på isländska. Eller berättelsen om jättarnas bröllop och Saanas och Mallas öden på samiska?
Ge oss Norden tillbaka, i ju tidigare ålder desto bättre. Då går fyrspannet i takt och blir också en större kraft att räkna med.