Kortsynt av Sydafrikas regering

De argument Sydafrikas president Jacob Zuma har lagt fram som grund för att landet ska lämna FN-tribunalen ICC är svaga. Han säger att ICC har "förlorat riktningen" och bara är intresserad av att åtala afrikaner.
Det som ledde till det styrande partiet ANC:s beslut på ett möte för en vecka sedan har sina rötter i händelserna i somras. När Sudans president Omar Hassan al-Bashir i juni besökte Sydafrika valde de sydafrikanska myndigheterna att inte arrestera Bashir som är efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Sydafrika hör till de stater som sommaren 2002 undertecknade Romfördraget som utgör basdokumentet för inrättandet av en internationell domstol.
Romfördraget var resultatet av flera års ansträngningar att komma ifrån ad hoc-domstolarna som inrättades efter krigen i det forna Jugoslavien 1991–1999 och folkmordet i Rwanda 1994.

Sydafrika har ändå inte kunnat lägga fram några som helst konkreta bevis för att ICC skulle vara partisk. Domstolen består av internationella domare som måste stödjas av två tredjedelar av medlemmarna för att tillsättas.
Varje beslut om åtal prövas i tre steg och reglerna innehåller avancerade mekanismer för domarnas och åklagarens ansvar.
Brittiska The Guardian har kallat ICC "den mest sofistikerade och rättvisa juridiska strukturen i världen".

Av de åtta rättsprocesser ICC har drivit i Afrika har två – Sudan och Libyen – initierats av FN:s säkerhetsråd medan fyra länder – Demokratiska republiken Kongo, Centralafrikanska republiken, Uganda och Mali – själva har bett om ICC:s hjälp.
Dessutom undersöker ICC för tillfället situationen i Afghanistan, Colombia, Georgien, Honduras, Irak, Palestina och Ukraina.
Mot bakgrunden av detta verkar Zumas argument mest som populistisk retorik. Men en riskfylld sådan. Om Sydafrika förverkligar planerna på att lämna ICC kan det leda till att flera andra stater i Afrika följer Sydafrikas exempel.
Kenya drev igenom ett förslag om att lämna ICC för några år sedan. Orsaken var att både landets president Uhuru Kenyatta och vice president William Ruto åtalats av ICC för våldet som utbröt efter valet 2007. Minst 1 100 människor dödades och cirka 650 000 fördrevs från sina hem.
Åtalet mot Kenyatta vid årsskiftet lades ned i brist på bevis och åklagaren i processen mot Ruto drabbades av ett bakslag i början av året när ett nyckelvittne hittades död.

Sydafrikas och Kenyas uttalanden om att visa värdighet mot sina medborgare pekar på att det inte handlar bara om att trotsa ICC utan också om att afrikanska länder i högre grad än förr vill identifiera sig med sin egen kontinent.
Det är en förståelig och på många sätt en sund utveckling. Men om Sydafrika fortfarande anser – som Zuma säger – att de som är skyldiga till folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten ska ställas till svars och om han inte i princip motsätter sig en internationell brottmålsdomstol är beslutet att lämna ICC fel.
Sydafrika och Kenya är viktiga medlemmar också i FN och i synnerhet Sydafrika har åtnjutit en hel del internationell goodwill sedan ANC och Nelson Mandela kom till makten.
Steget ut ur ICC skulle sannolikt förändra den internationella bilden av Sydafrika. Det är svårt att se att detta skulle vara i landets intresse på sikt.
En bättre väg vore att konstruktivt arbeta för afrikansk enighet och för att stärka kontinentens gemensamma röst i internationella sammanhang.