Sipilä fortsätter på utstakad väg
Centerordförande och statsminister Juha Sipilä förverkligar samma politik som föregångarna Esko Aho och Matti Vanhanen.
Många har hävdat att Juha Sipilä har förnyat Centern ordentligt sedan han blev partiordförande 2012. Åtminstone ändrade Sipilä Centerns sätt att arbeta. Det blev mer systematiskt och Sipilä betalade dessutom personligen en stor del av partiets skulder. Det fanns en hel del att förbättra såväl i image som i ekonomi efter valfinansieringsskandalen, som gällde många Centerpolitiker.
När det gäller den politik Centern förverkligar i regeringen påminner den mycket om det som Esko Aho arbetade för när han var statsminister i början av 1990-talet och som Matti Vanhanen försökte göra då han ledde regeringen 2003–2010.
En färsk artikel i den digitala tidskriften Long Play hävdar att Juha Sipilä förverkligar de arbetslivsreformer som Esko Aho och Matti Vanhanen misslyckades med. Sipilä har talat om ett samhällsfördrag, vilket också Aho gjorde på sin tid. Enligt tidskriften hör Aho till Sipiläs främsta rådgivare, vilket Aho själv genast förnekade. Å andra sidan vore det märkvärdigt om Sipilä inte hade kontakt med Esko Aho, som var statsminister under den senaste djupa depressionen.
Matti Vanhanen leder numera Centerns riksdagsgrupp och är därför en av Sipiläs närmaste vapendragare. Vanhanens uppgift är att hålla riksdagsgruppen i styr och det gör han säkert framgångsrikt.
Både Aho och Vanhanen misslyckades i sina försök att ändra på hur den finländska arbetsmarknaden fungerar. Hur det går för Sipilä återstår att se. Om arbetsmarknadsparterna lyckas komma till ett gemensamt förslag som sänker produktionskostnaderna, lever trepartssamarbetet säkert ännu vidare i någon form.
Long Play skriver också att den verkliga makten i Centern innehas av en inofficiell grupp dit förutom Sipilä vice ordförande Juha Rehula, Annika Saarikko och Anu Vehviläinen hör liksom också partisekreterare Timo Laaninen och Sipiläs medarbetare Riina Nevamäki. Det kan gott stämma, och motsvarande inre kretsar finns säkert i de flesta nuvarande och tidigare regeringspartier.
Centern har en mycket stark ställning efter sin klara valseger i våras, men regeringsprogrammets hårda kärna vad beträffar nedskärningar och sparande, ligger långt från det Centern gick ut med i sin valkampanj. Under regeringens första månader har riksdagsgruppen varit lojal och allra mest mån om att regeringen ska kunna visa upp beslut.
Nu börjar de tuffa nedskärningarna konkretiseras också för riksdagsgruppen och det är mycket möjligt att tonen i förhållande till Centerns ledning och ministergruppen hårdnar. Men Anne Berners nedläggning av vissa tåglinjer har än så länge väckt bara lågmälda protester.
I riksdagsgruppen, precis som på hela Centerfältet, finns många som in i det sista hoppades att Juha Sipilä skulle välja rödmyllesamarbetet, det vill säga ta med SDP i regeringen. Det skulle ha legat närmare de Centerkrafter som betonar partiets sociala samvete. Dessutom har Centern dåliga erfarenheter av samarbete med Samlingspartiet. Både 1995 och 2011 gick riksdagsvalen dåligt för Centern efter att ha samarbetat med Samlingspartiet.
Juha Sipilä valde ändå Samlingspartiet. Därmed har han lättare att förverkliga den ekonomiska politik han själv tror på. Sannfinländarna har varit lättare att tämja på den punkten än vad SDP skulle ha varit.
På många sätt verkar Sipilä alltså föra vidare samma linje som Esko Aho och Matti Vanhanen gjorde på sin tid. Men efter fyra månader i regeringen är det för tidigt att förutspå hur Sipilä lyckas.