Ny SFP-identitet växer sakta fram
Det kommer att ta tid innan SFP har hittat sin nya roll som oppositionsparti. Vägen till den nya identiteten kräver också politiskt nytänkande.
Trettiosex år i regeringen sätter sina spår i hur ett parti tänker och agerar. Det sitter i den kollektiva ryggmärgen och förändras inte över en natt.
SFP-ledningen har flera gånger uttryckt en klar lättnad över att partiet inte sitter med i den nuvarande regeringen. Det vittnar om att SFP hade gått med om bara Juha Sipilä (C) hade öppnat regeringsdörren för partiet.
Nu gick det inte så, och inom partiet är det många som ännu funderar på varför Juha Sipilä inte ville ha SFP med. Traditionellt har SFP och Centerns liberala krafter, som personifieras till exempel i Olli Rehn, haft nära kontakter. Samarbetet har fungerat bra särskilt i en nordisk och europeisk kontext och också fött nära personrelationer. Juha Sipilä blev politiker i ett senare skede av sitt liv och har inte någon bakgrund inom Centerns ungdomsförbund som många andra ledande Centerpolitiker har.
Konkret innebär oppositionspositionen att SFP:s politiker kommer med i den process som leder till lagar och reformer i ett betydligt senare skede. Som regeringsparti är man med från början, ältar problemen och skapar kompromisserna. Under den processen kan ett parti verkligen påverka.
Nu får SFP inte den information man förr har fått i ett tidigt skede. När lagarna kommer till riksdagen ska de visserligen gå genom den parlamentariska processen. Men de ändras sällan i riksdagen. Det sker bara om regeringspartiernas riksdagsgrupper är överens om förändringar.
Partiet har deklarerat att man står för en konstruktiv oppositionspolitik och inte skäller på regeringen i alla väder.
Här märks ändå vissa svårigheter att hitta rätt. Det väckte en viss uppmärksamhet att partiordförande Carl Haglund och riksdagsgruppens ordförande Anna-Maja Henriksson rätt förbehållslöst applåderade regeringens arbetsmarknadsåtgärder samma dag de hade offentliggjorts. Visserligen kom partiledningen med några invändningar. Man efterlyste bland annat en könskonsekvensbedömning och ifrågasatte om arbetsgivarnas sänkta socialskyddsavgifter verkligen leder till nya jobb. Men eftersom regeringens åtgärdslista har en klar slagsida och drabbar en del låglönegrupper särskilt hårt lär uttalandet ha väckt kritik också inom SFP. I senare pressmeddelanden har partiet försökt reparera skadan.
Det är ingen nyhet att SFP har svårigheter att förhålla sig till facket. Det märktes också i Carl Haglunds tal på partiets kommundag i lördags. Regeringen fick sig många slängar, men det fick också FFC:s ovilja att förhandla om lönesänkningar. Haglund var den enda oppositionsordföranden som inte uppträdde på demonstrationen på Järnvägstorget i Helsingfors. Han var borta på grund av ett utskottsmöte i riksdagen och ersattes av Eva Biaudet.
SFP borde tänka om när det gäller förhållandet till arbetstagarna. Globaliseringen och digitaliseringen leder till grundläggande förändringar i arbetslivet. Det påverkar inte alls bara fabriksarbetare eller dem som traditionellt har röstat vänster, av vilka en del övergått till Sannfinländarna. Medelklassen utsätts också för stora förändringar och för osäkerhet vilket ett parti som SFP måste beakta. Det syns ändå inga tecken på ett sådant nytänkande och det är ingen ursäkt att det inte gäller enbart SFP.
Oppositionssitsen gör i alla fall att SFP kan lyfta upp också frågor som man under den förra regeringsperioden måste hålla tyst om. Till exempel de stora nedskärningarna inom utbildningen och forskningen, som på grund av tidigare nedskärningar kan göra ännu större skada. Riksdagsgruppen har anslutit sig till interpellationen om utbildningsnedskärningarna.
En minst lika stor oro skapar vårdreformen. Det gäller både hur det blir med vården och med kommunerna - deras uppgifter kringskärs kraftigt om vården som planerat överförs till regionala vårdområden. SFP ifrågasätter nu öppet hela tanken på att socialvården, primärhälsovården och specialsjukvården ska integreras.
Också partifältet ska vänja sig vid partiets nya sits. På kommundagen i Tammerfors oroade sig en del SFP:are för att oppositionspolitiken även i sin konstruktiva form ska leda till att regeringen straffar SFP med att inte beakta de svenska behoven.
Så går det knappast. Det stora problemet är okunskapen om och ointresset för de svenska behoven.