Början eller slutet?

Var gårdagens demonstration på Järnvägstorget i Helsingfors kulmen på konfrontationslinjen och det första steget mot en återgång till lösningar i samförstånd på arbetsmarknaden? Eller var den det motsatta; finalen för den traditionella arbetsmarknadskulturen och upptakten till en era av motsättningar, strejker och demonstrationer, den långa marsch som fackcentralen FFC har talat om?
Marschen fram till Järnvägstorget har haft dramatiska etapper sedan statsminister Juha Sipilä (C) visade att han aktivt vill styra arbetsmarknadsparterna mot ett klart utsagt mål: fem procent lägre kostnader som ett element för att öka konkurrenskraften med  femton procent.

Vi har sett två misslyckade försök till samhällsfördrag. Sedan kom regeringens utspel om tvingande lagstiftning med mycket orättvist utfall, och senast statsministerns ovanliga vädjan på onsdagskvällen.
Där framhöll han Tyskland som ett gott exempel där arbetsgivarna i första hand vill att arbetet ska hållas kvar i hemlandet och arbetstagarna självmant kommer till mötes i svåra situationer. Men arbetstagarna har också ett starkare inflytande på företagens ledning och ett starkt uppsägningsskydd, något som finländska arbetsgivare inte är beredda att ge dem. Vidare krävde Sipilä starkare fosterländskhet av företagen, vilket inte riktigt rimmar med hans berättigade förhoppning om mera utländska investeringar och etableringar i Finland.

Budskapen från Järnvägstorget gav paradoxalt nog intrycket att samförståndsvägen verkar sannolikare än vad stämningarna före demonstrationen gav vid handen. Protesterna riktades mot försämringarna av arbetsvillkoren som drabbar lågavlönade hårdast, och mot planerna på tvingande lagstiftning som begränsar avtalsfriheten.
Men det var inte en politisk demonstration riktad mot regeringen, låt vara att de tre representanterna för regeringspartierna blev utbuade efter sina påtagligt tama och innehållslösa anföranden.

Centralförbundsledarna betonade att de vill ta upp förhandlingarna på nytt. Villkoren var också gemensamma: regeringen måste avstå från planerna på tvingande lagstiftning.
De element som har lyfts fram under veckan, längre arbetstid och ingrepp i semesterersättningen, är lättare att svälja än de beska pillren i regeringens paket.
STTK och Akava har redan arbetat fram egna förhandlingsinitiativ.
FFC ska på måndag besluta om sin inställning till nya förhandlingar. Ordförande Lauri Lyly gav positiva signaler på Järnvägstorget, men han får sitt mandat av medlemsförbunden, där tongångarna har varit mera militanta. Kanske fredagens styrkedemonstration ändå gjorde det lättare att ta steget tillbaka till förhandlingsbordet.

I så fall behövs det några bitar till för att få i gång processen.
Regeringen måste entydigt säga att lagstiftningsalternativet läggs på is medan förhandlingarna pågår. Regeringen borde också vara mera flexibel när det gäller femprocentsmålet. 
Att uppskatta kostnaderna för arbetet är ingen exakt vetenskap, och arbetskostnaderna är hur som helst i medeltal bara trettio procent av varans pris, det är inte den avgörande konkurrensfaktorn.

Arbetsgivarnas EK måste komma med nya, egna initiativ och sluta humma instämmande bakom regeringens rygg. Regeringen kör EK:s krav, men kostnaderna blir för höga om facken tar till strejkvapnet för att mäta ut priset i följande avtalsomgång. Det blir också dyrt för de anställda.
Intressegemenskapen borde vara tillräckligt stark för att locka fram förhandlingsviljan. 

Artikeln är rättad den 21 september 

I den ursprungliga texten talades det om regeringens mål att nå en produktivitetsökning. Men produktivitetsökningen är bara ett av tre element för att öka landets konkurrenskraft med femton procent. Till den delen var den ursprungliga formuleringen missvisande.

http://vastranyland.fi/om-hbl/rattelser