Det ska vara lite obekvämt, Sipilä
Det behövs mera dialog, inte fler monologer.
Statsminister Juha Sipiläs (C) tal innehöll ingenting man inte redan visste eller hade hört. Det var knappast heller hans avsikt. Det var uttryckligen till finländarnas känslor som Sipilä vädjade.
Statsministern är ingen karismatisk talare. Kanske just detta upplevdes som någonting genuint av dem som bänkat sig framför tv-apparaten eller radion. I så fall uppnådde Sipilä vad han ville: att ge de breda lagren en känsla av att han upplever dem som viktiga. Det är i Finland och bland finländarna som Sipilä känner sig tryggast.
Som företagsledare är Sipilä van att ta risker. Men också van vid att få som han vill. Och nu ville han tala till folket. Till folket, inte med. Bekvämare så.
Men ärevördige statsminister, det ska vara lite obekvämt när man fattar beslut över folks huvuden. En företagsledare kan göra sig av med anställda som ifrågasätter och protesterar. Men en statsminister kan inte ge sparken åt besvärliga medborgare.
Sipilä spelar högt – löntagarfacket är redan och kommer i ännu högre grad att pekas ut som syndabocken för både det havererade så kallade samhällsfördraget och de planerade lagändringarna om ingen kompromiss kan nås.
I grunden handlar det varken om semesterpengar eller om arbetstider. Det handlar om att återställa ett förtroende som fått sig en allvarlig törn.
Lösningar nås vid förhandlingsborden, inte på gator och torg – men inte heller genom diktat uppifrån.
Att Yle gav programtid åt Sipilä att tala till folket kan ses som ett måste. Visst hade det verkat konstigt i ett land där man sällan ifrågasätter auktoriteter om statsministern hade fått nej.
Faktum är ändå att statsministern har otaliga fora på Yle, både tv och radio, där han kan lägga fram sina åsikter, ofta med kort varsel. Skillnaden mot talet i onsdags är att han då förutsätts bemöta motargument och svara på frågor. Att Sipilä känner sig bekvämare ensam i ett rum med kameror och inspelningsutrustning tyder på att han föredrar monolog framför dialog. Det är inte bra.
Vi får hoppas att det var första och sista gången vi behövde uppleva något sådant.