Syrien mäter politisk vilja
Flyktingströmmen till Europa kommer inte att sina innan det blir ett slut på kriget i Syrien. Ett sådant är tyvärr inte i sikte.
Den humanitära krisen i Syrien och flyktingströmmen inom landet och ut ur landet borde inte ha kommit som en överraskning för någon. Den grundläggande orsaken är inte den Islamiska armén IS utan FN:s, EU:s och individuella staters totala handlingsförlamning. IS har på ett fruktansvärt sätt utnyttjat det internationella samfundets kraftlöshet.
Visst har man gjort vissa försök. När kriget i Syrien pågått i ett år försökte FN genom att utnämna ett specialsändebud – först förre generalsekreteraren Kofi Annan, senare den erfarne algeriske diplomaten Lakhdar Brahimi – finna en lösning som kunde få villkorslöst stöd av FN:s säkerhetsråd, i synnerhet av de fem permanenta staterna med vetorätt, USA, Storbritannien, Ryssland Frankrike och Kina.
Det lyckades inte. Än hänvisade man till att Syriens ledare Bashar al-Assad måste avsättas (USA och Turkiet), än sade man att Assadregimen fortsättningsvis måste ha en roll (Ryssland och Kina).
Det enda alla verkade vara överens om var att den oorgansierade oppositionen i Syrien var inte bara svår hanterlig utan också svår att överblicka. Redan tidigt visste man att det fanns grupper och individer som nog ville störta regimen i Syrien men inte ersätta den med någon form av demokrati.
I spelet – för det handlar om ett spel med civilbefolkningen som insats – lät Assad IS hållas i den nordöstra delen av landet. Först när IS gav sig in Irak och ville grunda sitt kalifat vaknade omvärlden upp.
Frågan är om insikten har fört säkerhetsrådets parter närmare varandra. Så verkar det åtminstone inte. De hårda tagen mot IS dämpar kanske på kort sikt organisationen från att breda ut sig ännu snabbare.
Vad har då detta att göra med Finland? Eller med EU? Eller – för att dra ytterligare en parallell – med Arktis?
Det finns minst två dimensioner. Flyktingarna som med hjälp av hänsynslösa människosmugglare tar sig till Europa i små båtar eller inlåsta i containrar landar på vår tröskel. Den humanitära nöden som länge upplevdes som avlägsen finns nu fullt synlig inom EU:s gränser. Medelhavet har redan kallats en grav, efter att alla försäkranden om att människor inte ska tillåtas drunkna under den riskabla färden fallit platt till marken.
Det dröjde, men det positiva är att invånare i EU-länderna vill hjälpa och att vissa EU-ledare med Tysklands förbundskansler Angela Merkel i spetsen så tydligt och kraftigt påmint omvärlden om ansvaret för dem som tvingas fly.
Och Arktis då? När blickarna riktas mot Medelhavet och EU-området är det lätt att glömma bort att det arktiska området är en storpolitisk arena. Spänningen i området hänger direkt samman med hur USA, Ryssland och de andra länderna med intressen eller en kustlinje i norr upplever varandra.
Som alla vet är det inte någonting att hurra för för närvarande. Den ömsesidiga misstänksamheten påverkar inte bara dragkampen om hur långt till exempel USA:s, Rysslands eller Danmarks område sträcker sig under vattnet i Arktis, utan också om hur länderna reagerar i andra delar av världen. Det påverkar därmed också FN:s – eller EU:s – möjligheter att söka en lösning Syrien.
Särskilt väl beställt med den viljan har det inte varit.
Det är väldigt lite EU kan göra ensamt för att "sätta in hjälpen" närmare Mellanöstern eller Afrika.
Om man ser det som en lösning att upprätta asylkontor i Sydeuropa med motiveringen att inte folk "okontrollerat" ska resa genom halva Europa är det dubiöst.
Flyktingar har sällan möjlighet att "lagligt" resa till ett annat lands gräns. Asyl kan sökas vid varje lands gräns. En möjlighet vore att ge UNHCR, FN:s flyktingorganisation utökat mandat. Men man ska inte behöva vara kvotflykting för att kunna söka asyl. Den rätten är individuell.
EU kunde ändra på den bestämmelse, åtminstone tillfälligt, som i själva verket utlokaliserar rätten att söka asyl till privata flygbolag, eftersom den i själva verket har skapat ett system där EU matar kunder åt människosmugglarna.
Problemfritt är inte detta heller. Men en av de få saker EU – eller enskilda länder inom EU – faktiskt kunde göra om den politiska viljan skulle finnas. Så är det inte.
Då är vi tillbaka i ruta ett. Man måste finna en politisk lösning på relationerna mellan stormakterna och på det sättet ta FN ur handlingslösheten.
Bränderna är många och de måste släckas gemensamt.