Iranavtalet är en kalkylerad risk

I slutet av denna vecka borde det vara klart om den amerikanska kongressen – senaten och representanthuset – godkänner avtalet med Iran eller inte.
Avtalet går ut på att Iran tillåter inspektioner av sitt kärnprogram och minskar sitt lager av anrikat uran betydligt i utbyte mot att de ekonomiska sanktionerna mot landet gradvis hävs.
Avtalet ska gälla i femton år och i det ingår en mekanism som stipulerar en klar tidsgräns, 24 dagar, för att förhandla fram en lösning ifall Iran bryter mot överenskommelsen.
Om resultat inte nås, återinförs sanktionerna.
Det kan låta bra men det finns en djupt rotad misstänksamhet mot att avtalet ska fungera.
I själva verket kan det handla om att Iran vill köpa tid. Efter femton år kommer landet att vara ekonomiskt starkare ifall nya sanktioner införs och dessutom ha en bättre utvecklad kapacitet för att framställa kärnvapen än i dag, säger skeptikerna.
Motargumentet är att avtalet trots allt är bra. De som stöder överenskommelsen hävdar att möjligheterna att övervaka vad Iran gör är bättre om det finns ett avtal som grund för inspektionerna. Det heter också att underrättelseverksamheten förbättras med åren.
I bottnen ligger ändå oron över att Iran planerar att på sikt skaffa sig kärnvapen. Iran har skarpt förnekat detta och håller fast vid att landets kärnprogram handlar enbart om fredlig användning.
Oron är kanske störst i USA:s bundsförvant Israel som inte ser närmanden mellan Iran och USA med blida ögon. Men det är inte bara Israel som är misstänksamt, också Saudiarabien och andra länder i regionen befarar att avtalet är ett led i Irans strävan att stärka sin ställning politiskt och militärt globalt och i synnerhet i Mellanöstern.
I mitten av oktober ska FN:s kärnövervakningsorganisation IAEA kunna verifiera att Iran följer en vägkarta för samarbete för att IAEA i december ska kunna lägga fram en rapport med sina konklusioner. Obama har tagit en risk. Men ett avtal är ändå bättre än inget avtal alls.