Frågetecknen är för många
Finlands linje i utrikespolitiken är inte tydlig. Svaren i synnerhet på frågan hur uteblev i linjetalen på ambassadörsdagarna.
I tider av osäkerhet – som republikens president Sauli Niinistö beskrev som farliga år i Europa i sitt tal till Finlands ambassadörer – är det naturligt att många frågor förblir obesvarade.
Men när sedan ett svar ges på någon fråga utan att det egentligen är klart vilketdera av två alternativ talaren föredrar uppstår det lätt förvirring.
Presidenten sade klart och tydligt ut att det bästa alternativet för att tackla flyktingströmmen från Mellanöstern och Afrika in i EU vore att hjälpa både på ort och plats, det vill säga i de länder därifrån folk ger sig i väg och ta emot dem i EU.
Mycket riktigt konstaterar han att det är omöjligt och att någotdera alternativet måste prioriteras.
Men han säger inte vilketdera. Varför? Det handlar ju om viktiga värderingar.
Resultatet blir att det går som det har gått med tidigare presidenter: att presidenten citeras fel, och att var och en tolkar uttalandet som den vill. Det görs utifrån de frågor presidenten själv ställer – till exempel om Schengen-avtalet ska hålla och rangordningen immigranter emellan – eller uttalanden av andra inom utrikesförvaltningen.
Till exempel utrikesminister Timo Soini (Sannf) sade i samband med utnämningen av riksdagsledamot Pekka Haavisto (Gröna) till medlare i främst östra Afrika att målet är att göra livet så drägligt i området att ingen skulle behöva fly.
Målet är lätt att hålla med om. Men om det över huvud taget kan nås sker det ändå inte över en natt.
Om man inte söker pragmatiska lösningar på humanitära grunder för hur invandrarna ska bemötas, skyms sikten igen.
I en perfekt värld skulle ingen behöva fly undan krig och katastrofer eller förgiftade miljöer. Alla skulle ha mat och tillgång till vård. I en perfekt värld skulle inte ens utrikespolitiken behövas. Så är det ju inte.
Utrikespolitiken handlar om hur man hanterar icke perfekta situationer. Vilka prioriteringar man väljer, vilken referensram som ska gälla. Det är de svaren det gäller att söka. Finland verkar vara något av åsnan mellan hötapparna.
När den utrikespolitiska ledningen, i synnerhet presidenten och utrikesministern, uttalar sig är det minst lika intressant att notera vad de väljer att inte nämna, som de frågor de tar upp.
President Sauli Niinistö var den enda som noterade det relativt färska avtalet om Irans kärnprogram. Han kallade det "årets bästa nyhet från Mellanöstern".
Avtalet som delat den amerikanska kongressen, där det ska godkännas, är värt allt stöd det kan få. Upprustningen och kärnvapenhotet är ingalunda en fråga invaggad i djup Törnrosasömn.
Att Finlands president uttalar sig i frågan vänder inte vindarna på Capitolium. Däremot noteras det säkert, för avtalet gäller den globala säkerheten. Detta är positivt.
Utrikesminister Soinis tal förra veckan betecknas som hans första linjetal. Man kan hålla med om att världen förändras och Finlands relationer till Afrika med den. Soini talar om nytänkande i bistånd och ekonomiska relationer.
Men svaret på vilka visioner Soini har när det gäller förnyelse, hur den nya profilen ska se ut och större effektivitet ska uppnås dröjer. Hur Finland ska öka eller ens behålla sitt inflytande samtidigt som man lägger ner projekt på grund av bristande finansiering förblir en gåta.
Soini ger inga exempel, nämner inga prioriteringar när det gäller områden i Afrika, trots att han betraktar sig som en målmedveten ledare.
Soini lyckades också tala länge och utförligt om kriget i Ukraina och Ryssland utan att ens nämna Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, det enda tillgängliga instrumentet väst har och som också Ryssland är med i.
OSSE är en av FN erkänd regional organisation. Men inte heller FN fanns med i Soinis tal.
Den enda tydliga prioriteringen Soini nämnde var kvinnors och barns rättigheter.
Det var det enda tydliga budskapet i talen, resten var ofta upprepade mantran: det fördjupade militära samarbetet med Sverige, EU och USA samt partnerskapet med Nato.
De mänskliga rättigheterna på ett allmänt plan nämnde Soini bara två gånger, i samband med Ryssland och med urfolkens situation i Arktis.
Sätter man in Soinis prioriteringsområde i ett praktiskt sammanhang kunde det tolkas så att åtminstone de tusentals kvinnor och barn som försöker komma in i EU via Serbien skulle tas emot med öppna armar.
Men det var knappast vad Soini avsåg.