Någonting har hänt oss
Förklaringen att ekonomiskt kärva tider gör oss ogina är för billig.
I Borgå minns människor den stora flyktingförläggning som en gång låg på industriområdet i Ölstens. Nu är den sedan länge nedlagd. Barackerna är rivna; i stället står här en liten stadsdel med prydliga, nya småhus.
En halvtimmes väg från de invandrartätaste förorterna i Helsingfors förblev Borgå en ort med få invandrare. Många stannade i Finland, men inte här.
Ortsbor kan ännu vara nostalgiska kring nittiotalets invandrarhjälp; alla vänfamiljer, insamlingar och projekt. Kring dagens våg av nya flyktingar i Kyrkslätt, Helsingfors eller Kouvola är det inte lika självklart. Så vad har hänt oss på 20 år?
En nästan instinktiv förklaring är att de ekonomiskt kärva tiderna gör oss ogina. Fast det ska man inte acceptera rakt av. Vi kan inte tyst okeja att den som själv har en tajt livssituation därmed kan kränka och behandla andra illa.
Dessutom är sambandet falskt. De finländare som har de sämst betalda jobben delar allra oftast omklädningsrum och arbetsvillkor med invandrare. De som har det allra mest knapert är de som firar fredag med barnen med sex-euros-pizzor på invandrarnas nybörjarpizzerior.
En minst lika god förklaring är i så fall att många ekonomiskt goda år sedan nittiotalet har gjort oss ogina. Vi har vant oss vid att sätta pris på mänsklig verksamhet. Vi har vant oss vid frasen "pengarna är slut" om det ser ut så i något av de slutna brädspel som olika finansieringsformer egentligen är. Det betyder inte att landets medmänskliga resurser och kapacitet är slut.
En annan förklaring är att sociala medier är en ny, offentlig och frän kanal för allt sådant som förr stannade i herrklubbar, fackavdelningar och på bastulavar, och kanske prövades en gång till dagen efter.
En tredje förklaring – och vi inom medierna kan själva se oss i spegeln här – är att många goda människors goda handlingar, generositet i det tysta, uppmärksammas för lite.