Juha Rehulas stora uppgift
En rapport om vårdreformen vill att de regionala vårdområdena sköter också annat än vården. Det svenska riskerar att drunkna.
Omsorgsminister Juha Rehula (C) har en mission och det är att se till att riksdagen inom två år har fått ett lagförslag om vårdreformen. Rehula är minister till våren 2017, sedan tar partikamraten Annika Saarikko över.
Vårdreformen har varit aktuell under två riksdagsperioder men som känt har den fortfarande inte fått sin form. Alla är eniga om att vården måste reformeras. I dag är den ojämlik och beroende av patientens socioekonomiska status.
Krasst och kort formulerat får friska och välbärgade människor snabbare och bättre vård än sjuka och fattiga. Dessutom skenar kostnaderna för vården i väg. Det sköter demografin om, för ju äldre befolkningen blir desto fler blir sjukdomarna. Lyckligtvis kan fler få vård för svåra sjukdomar men också det höjer kostnaderna.
De vars primärvård är beroende av det offentliga systemet måste ofta köa länge. De som arbetar och har tillgång till företagshälsovård erbjuds till och med för mycket åtgärder. Av alla de här orsakerna måste vården ses över. Också av ekonomiska skäl måste den skötas så effektivt som möjligt, det ligger i allas intresse.
Den förra regeringen försökte under sina fyra år komma till skott, det sista året i ett samarbete mellan alla åtta riksdagspartier. Då hade den parlamentariska gruppen, i vilken också den nuvarande omsorgsministern Rehula satt med, en central roll. Förslaget om fem jättevårdområden stupade slutligen på grundlagsproblem i riksdagen.
Grundlagsutskottet slog fast att eftersom kommunerna inte längre skulle ansvara för vården kunde de inte åläggas att stå för finansieringen. Den som betalar måste också ha makt att besluta. Det gäller skattebetalarna och de politiska representanter de har valt.
I regeringen Sipiläs program står att vården ska ges av självständiga regionala områden som ska vara högst nitton stycken.
För en dryg vecka sedan kom en trepersoners tjänstemannautredning med sitt förslag om hur reformen ska genomföras. Gruppen föreslår att de regionala områdena ska vara mellan nio och tolv och att pengarna ska komma direkt från staten. Områdena ska styras av folkvalda organ och man borde överväga att ge dem också beskattningsrätt.
Dessutom föreslog de tre tjänstemännen, som leddes av Tuomas Pöysti från Statens revisionsverk, att områdena ska ta hand om också annan förvaltning på regionnivå än vården. Områdesgränserna ska beakta också detta.
I praktiken förändras kommunerna och deras uppgifter radikalt. De ska inte längre ansvara för vården, inte producera den och inte betala för den. De blir av med ungefär hälften av sina pengar och sin makt. Kvar i kommunerna blir grundskolan, dagvården, biblioteken, planläggningen och hälsofrämjandet. I Pöystis utredning upprepas att kommunerna blir centrum för livskraft och närdemokrati. Det låter välvilligt men luddigt.
De kommunala beslutsfattare som nu förfasar sig över att deras roll blir betydligt mindre i framtiden kan ändå se sig i spegeln. Om kommunerna hade gått in för sammanslagningar och skapat större enheter skulle åtminstone en del av vården säkert ha förblivit en kommunal angelägenhet.
Hur vård och förvaltning på svenska ska överleva i de nya storområdena är ett frågetecken. Gränsdragningen är viktig, det gäller att inte splittra de finlandssvenska områdena, som är små redan nu. Men även om gränserna, särskilt i Österbotten, dras så att de svenska områdena inte splittras blir det svenska elementet litet.
Det bästa vore att inte stöpa alla regionala områden i samma form utan tillåta variationer som beaktar till exempel de språkliga förhållandena och värnar om minoritetsspråken.
I den här frågan mäts regeringen Sipiläs sakkunskap och goda vilja då det gäller det svenska i Finland. En genuint parlamentarisk beredning, på samma sätt som 2014–15 vore absolut nödvändig. Nu tänker man tillsätta enbart en parlamentarisk uppföljningsgrupp.
Före valet talade Centern sig varm för parlamentariska beredningar. Tyvärr är det annat ljud i skällan nu när partiet inte längre är ett oppositionsparti.