Ledarkrönika Kvar på mammas gata

Nyligen (11.8) publicerade Helsingin Sanomat resultatet av en undersökning där HS hade utrett varifrån och hur långt finländarna har flyttat från det hem som de hade som 15-åringar till det hem som de hade när de fyllt 30.
I Nyland och på Åland flyttar man inte långt från sina hemtrakter. I Lappland och östra Finland – Kajana, norra Karelen, södra och norra Savolax – är avståndet längst.
I Österbotten är rörligheten störst i södra och mellersta Österbotten.
Det handlar säkert om jobb och utbildning. Chanserna att hitta ett jobb efter avslutade studier är större i södra och västra Finland, i synnerhet i ett land där avstånden är långa och jord- och lantbruk sysselsätter allt färre
Det är en ond cirkel. Folk som i princip kunde och kanske ville bo kvar på eller flytta till en ort längre borta från huvudstadsregionen upplever pendlandet som jobbigt. När kollektivtrafiken skärs ned med bristande lönsamhet som motivering blir det ännu besvärligare.
Drömmen i Finland är att kunna promenera till jobbet, också i Helsingfors. I andra länders huvudstäder är det snarare regel än undantag att man tar tunnelbanan eller tåget till jobbet.
Resultatet av HS undersökning väcker också en intressant fråga. Försöken med att införa ryska i skolplanen i östra Finland bygger på tanken att 15-åringarna kommer att stanna kvar i östra Finland där behovet att kunna ryska är större än i andra delar av Finland. Kanske hoppas man kunna hejda eller minska utflyttningstrenden bland unga.
HS undersökning berättar inte vart, bara hur långt, unga i åldern 15–30 har flyttat. I princip är alla väderstreck alltså möjliga.
Svenskans och finskans ställning i Finland borde vara så självklara att varje finländare borde kunna räkna med det ena officiella språket som bonus, också i östra Finland. För det som HS undersökning visar är att unga i östra Finland är mer mobila än vad man är på andra håll i Finland. För den som går i skola i östra Finland måste det vara möjligt att kunna lära sig en god och fungerande svenska i skolan för att inte behöva börja från noll om han eller hon senare börjar studera eller jobba i Sverige, Norge eller Danmark – eller i de delar av Finland där man inte klarar sig utan svenska – Åland, delar av Österbotten och flera utpräglat tvåspråkiga städer.
Det handlar om jämlikhet, också ur ett nordiskt och europeiskt perspektiv.
Inga språk bör ställas i ett motsatsförhållande. Men nationalspråken har en särställning som bör beaktas.