Försök och misstag
Juha Sipilä satsade stort på samhällsfördraget och förlorade. Därmed förbleknar intrycket av en handlingskraftig regering.
Juha Sipilä ville efter riksdagsvalet visa att han tar i med nya tag och leder både landet och regeringsförhandlingarna på ett nytt sätt.
Han inledde diskussioner med arbetsmarknadsparterna om ett samhällsfördrag redan före regeringsförhandlingarna med målet och förhoppningen att kunna presentera resultat genast.
Det misslyckades. Tiden var alldeles för knapp. Förhandlingar på arbetsmarknaden är en helt annorlunda process än politiska förhandlingsprocesser. Ännu mer skiljer de sig från företagsvärlden, som Sipilä har mest erfarenhet av.
Juha Sipilä gav inte upp. Under regeringsförhandlingarna beslöt de tre partierna att försöka på nytt. Det är förståeligt, för en överenskommelse med arbetsmarknadsparterna hade hjälpt regeringen att nå sina mål.
Men ramarna var strama och bäddade för ett misslyckande. Först hette det att regeringen presenterar ett förslag i juli som arbetsmarknadsparterna har några veckor på sig att godkänna eller förkasta. Processen mjukades i alla fall upp en aning under sommaren.
I bakfickan fanns tuffa besparingar och skattehöjningar på totalt 1,5 miljarder för åren 2018–19 om samhällsfördraget inte skulle bli av. Just det elementet har förliknats vid utpressning och sicilianska maffiametoder. När regeringen nu verkar backa från just de åtgärderna får belackarna rätt. Det handlade om ett hot.
För det andra gick det snett eftersom bördorna så uppenbart skulle bäras av arbetstagarsidan medan bergsråden och andra välbeställda på sin höjd skulle delta frivilligt. Även om också de anställda på sikt gagnas av tillväxt och nya jobb var obalansen ett faktum och det blev inte bättre av att det var lite si och så med de frivilliga åtagandena bland direktörer och företagsägare.
Samhällsfördraget föll ändå sist och slutligen enligt utredningsmannen Juhani Salonius på regeringens krav att parterna skulle binda sig vid målet att produktionskostnaderna sänks med fem procentenheter. Det ville särskilt FFC:s medlemsförbund inte göra.
Den erfarna Salonius påpekade på torsdagskvällen också att tidsspannet för förhandlingarna var totalt annorlunda än det brukar vara på arbetsmarknaden. Löneavtalen löper ut först om ett drygt år. Normalt förhandlar man i sista stund med allt vad det innebär i form av exakt information om läget. Ytterligare en komplikation är att det inte är de fackliga centralförbunden som godkänner kollektivavtalen, utan de enskilda förbunden. Till exempel FFC:s Lauri Lyly är beroende av sina medlemsförbund.
Det blev inget samhällsfördrag och i första hand leder det till att regeringen gör vad man kan lagstiftningsvägen för att förbättra sysselsättningen och konkurrenskraften. Det kan till exempel vara att sänka de bikostnader arbetsgivarna har för lönerna.
Juha Sipilä underströk att samarbetet med arbetsmarknadsorganisationerna om arbetslivet fortsätter. Klokt nog aktade han sig för att skylla misslyckandet på någon enskild förhandlingspart.
Många – bland annat Finlands näringsliv EK och akademikercentralen Akavas Sture Fjäder – förutspår ändå att trepartssamarbetet inte längre kommer att fungera som förr. Åtminstone på kort sikt blir det säkert så. Principiellt är det bra om riksdag och regering använder den makt man har. I praktiken kan det skapa stor oro på arbetsmarknaden, vilket motverkar regeringens syften.
En sak är klar redan nu. Misslyckandet tär allvarligt på regeringen Sipiläs auktoritet och trovärdighet. Det drabbar främst statsministern själv.