Snart går magistern hem
Vi får snart en våg av diplomingenjörer, magistrar och ämneslärare som går i pension. Samtidigt sparar regeringen på utbildning.
Universitet och högskolor inleder om någon vecka sitt läsår med omkring 25 000 nya studerande som ger sig ut mot målet att bli magistrar eller att få motsvarande akademiska slutexamen.
Var de här, som får den högsta formella utbildningen i landet, ska placera sig när de i snitt om fem år ska ut i arbetslivet, beror mycket av konjunkturer och rentav av det allmänna världsläget.
Många högt utbildade blir visserligen arbetslösa. Var sjunde arbetslös i Finland i dag har en högskoleexamen, listan toppas av 7 000 ingenjörer, följda av humanister med magisterexamen och diplomingenjörer.
Å andra sidan har den akademiska arbetslösheten också fått uppmärksamhet för att den är ett slags historisk överraskning. För de årgångar som önskar sig Swing it magistern (1940) i radions önskeprogram var en magisterexamen en jobbgaranti för livet.
Så entydigt är det inte längre. Men fortfarande är en hög utbildning ett säkert kort för att få ett jobb, även om det oftare än förr är projektartade jobb på viss tid. En hög utbildningsnivå är också en av de viktigaste förutsättningarna för ekonomiskt välstånd och tillväxt i ett land. Det påvisar bland andra ekonomi- och utvecklingsinstitutet OECD.
Så har vi förstås alltid berättelserna om skickliga företagare och förmågor som lyckas utan all den här teoretiska utbildningen. Men mest är det anekdotbevis – lärorika och tankeväckande berättelser som enskilda undantag. Och om att ha tur.
Den som fyller 42 i år hör till några av de mest unika årgångarna i Finlands historia. Dagens fyrtioplussare kommer att vara de bredast och högst utbildade i Finland – någonsin.
Efter dem kommer nya årgångar, men med en i snitt lägre utbildningsnivå. Finländare under trettio är i dag utbildade i samma utsträckning som man var 1997. Sådant rättar man inte till efteråt – få tar sig senare i livet en högskoleexamen. Den finländske OECD-forskaren Aleksi Kalenius säger att Finland om 15 år kommer att ha en lägre bildningsnivå än genomsnittet i organisationens medlemsländer.
Inom 15 år ska "stora årsklasser" av olika slag följa på varandra. De ur babyboomen efter 1945 har redan gått i pension. Snart kommer magistrar och diplomingenjörer ur sjuttiotalets akademiska boom att gå hem från jobbet, med blomsterkrans i håret och presentkort av jobbkompisarna.
Grundskolan och basutbildningen dras med i samma spiral. "Magistern", som vi lärde känna hen, var inte sällan en ämneslärare i våra skolor. Nu förutspår man en brist också på akademiskt fullt utbildade ämneslärare. Skolbranschen talar om en obekräftad, men inte osannolik uppgift från Sverige om hur man under ett år utexaminerade en enda behörig kemilärare i hela riket.
Vår nationalkonservativa regering vill se Finland som ett mönsterland i fråga om utbildning 2025. Det målet vill man sträva mot genom att nästa år skära ner 210 miljoner på utbildning och högskolor.
Att röra i utbildningen är som att spela plockepinn där många faktorer inför framtiden beror av varandra som de tunna trästickorna i spelhögen. Regeringen har gett sig in på ett hisnande dumdristigt, intellektuellt äventyr med detta. Om det inte är av ren aningslöshet.