Utrustning och samarbete viktigast

Försvaret hör till de mest emotionellt laddade frågorna i Finland. Ser man tillbaka på historien är det naturligt. Krigsinvalidernas brödraförbund, vars 75-årsjubileum i dag blir förbundets sista stora tillställning, är en anknytning till just denna historia.
Sannfinländarna hörde till de starkaste motståndarna under den förra regeringsperioden – när partiet var i opposition – mot att den krigstida styrkan i Finlands försvar skärs ner från 350 000 till 230 000.
Styrkan skars ner trots protesterna. Men när försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) i en intervju för FNB säger att det kan bli aktuellt att överväga om en krigstida styrka på 230 000 borde ses över handlar det knappast om att han föreslår en återgång till det gamla.
Snarare ska man väl se det som en påminnelse om att man inte bör tumma på det försvarsanslag som den parlamentariska gruppen under Ilkka Kanervas (Saml) ledning lagt fram. Jussi Niinistö säger nämligen också att 230 000 mycket väl kan räcka till förutsatt att utrustningen är ändamålsenlig och styrkorna är tillräckligt rörliga.
Varje lands ansvar är att se om sitt försvar. Jussi Niinistö har rätt i att Sverige har satsat på marinen och flygvapnet, inte armén. Han ser detta som en allvarlig brist i trovärdigheten. Han får det också att låta som att Sverige måste satsa mer på armén och säger att det "med tiden och med ökat ömsesidigt förtroende" kan bli aktuellt med ett statsfördrag mellan Finland och Sverige.
Sveriges tidigare regeringar har hänvisat till att landet har en lång kustlinje och att flygvapnet och marinens insats för trovärdigheten därför är central.
Med tanke på ett integrerat militärt försvarssamarbete kunde olika prioriteringar i Finland och Sverige innebära att trovärdigheten sammantaget är mer än ett plus ett.
Förtroende handlar inte om enbart militär utrustning och utbildning. Besluten om hur de används är alltid politiska och hur gränserna för ömsesidig solidaritet uppfattas.
Det är där de största utmaningarna ligger.