Inför dansk debattkultur

Efter det danska Folketingsvalet i juni hände något man i Finland inte riktigt kan förstå. Socialdemokraterna, som blev största parti och till och med ökade sitt stöd bland väljarna trots regeringsansvaret, hamnade i opposition.
Dansk Folkeparti (DF) placerade sig på andra plats men ställde sig utanför regeringen. Valets storförlorare, borgerliga Venstres ordförande Lars Løkke Rasmussen utsågs till statsminister (ungefär som om Antti Rinne (SDP) hade utsetts att bilda regering efter valförlusten i våras, som en kollega uttryckte saken).
Konstellationen är annorlunda än i Finland. Väljarna tar ställning till två block med olika färg. Man vet vad man får, så att säga. Socialdemokraterna blev störst men de andra partierna i det röda blocket backade.
Lars Løkke Rasmussen försökte bilda regering med borgerlig majoritet men misslyckades. Dansk Folkeparti stannade utanför regeringen men har egentligen mer makt på det sättet. Lars Løkke Rasmussens minoritetsregering är helt och hållet beroende av DF:s stöd.
Lars Løkke Rasmussen sägs vara en skicklig politiker och bra på kompromisser. Men trots att minoritetsregeringar inte är ovanliga i Danmark är utmaningarna den här gången ovanligt många. Man kan räkna med att det blir antingen nyval eller ommöbleringar – kanske DF kommer med i regeringen – under de närmaste åren.

Varken lånepaketen till Grekland eller försvaret är centrala frågor i dansk politik. Danmark har inte bytt ut den danska kronan mot euron. Danmark är medlem i den transatlantiska försvarsalliansen Nato och knappast intresserat av EU:s utveckling som militär organisation.
Norden är en självklar del av Danmarks identitet och politik. Danmark är med i det nordiska militära samarbetet genom samarbetsprojektet Nordefco.
Men något större intresse av Finland har danskarna inte och känner inte heller särskilt bra till Finland. Å andra sidan är också finländarnas kunskaper om Danmark och det danska samhället blygsamma. På det planet skulle det finnas en hel del att göra.

Invandringsfrågan är central i dansk politik, och i Finland pekar man lätt finger åt Dansk Folkeparti som man gärna jämför med Sannfinländarna (Sannf). Det är visserligen sant att invandrarfrågan är stor i bägge. Man kan också med viss rätt hävda att varken DF eller Sannf kan förses med någon av de traditionella etiketterna vänster eller höger.
Men där upphör likheterna.
DF har målmedvetet och utan dröjsmål rensat ut alla medlemmar som har uttryckt sig på ett sätt som kan uppfattas som rasistiskt. DF betonar inte sin ställning som "offer" utan är en erkänd del av det borgerliga blå blocket.
Med partiledaren Kristian Thulesen Dahl, som efterträdde den betydligt mer populistiska Pia Kjæersgaard 2012, har partiet ökat sitt stöd.
Den förre Venstreledaren och statsministern Anders Fogh Rasmussens regering var under vissa perioder också beroende av DF:s stöd men inte i lika hög grad som Lars Løkke Rasmussens regering.

Att debattens vågor går höga om till exempel invandringen innebär inte nödvändigtvis att Danmark över en natt blivit ett inskränkt land som glömt bort sin långa historia av att ta emot invandrare. Det hör till debattkulturen i Danmark att man starkt kan argumentera för olika åsikter– inte alltid nödvändigtvis ens för det man själv tror på utan i snarare som ett försök att inte glömma bort någon aspekt.
Det gäller inom politiken såväl som inom företag och hela samhället. Både finländare och svenskar (miss)uppfattar ofta detta drag hos danskarna som aggressivt.

För konsensuslandet Finland kunde det vara hälsosamt att anamma samma debattkultur i stället för att ständigt betona hur överens man är. Få här hemma vågar utmana påståendet att ekonomi och politik är två olika frågor. Sanningen ligger närmare danskarnas sätt att se saken: att ekonomi i grunden handlar om politiska val, det vill säga vilka värden man står för. Det gäller både jobben och skattepolitiken.
Frågan är hur man i Finland skulle kunna anamma en mer debattglad kultur. Språk är inte bara ord och grammatik, och Finlands nordiska tillhörighet betonas likt ett mantra av alla politiker.
För att göra någonting konkret för att betona tillhörigheten kunde man kanske ge liv åt tanken på en nordisk skola där det förutom finska skulle vara möjligt att välja mellan undervisning i svenska, danska eller norska.