Tankeväckande utlandshjälp

Ska man hjälpa länder på andra sidan jordklotet som av aningslöshet, oklar utrikespolitik och aggressiva grannländer har hamnat i krig? Och sett hundratusen av sina unga vuxna dö och mångfalt fler lämna sina hem och fly. I det stora hela är det ju inte ens stora siffror.

En del tycker inte att andras nöd är vår. Lyckligtvis har andra i historien tänkt annorlunda – när det gällde Finland.

Så grundades till exempel Kyrkans utlandshjälp hösten 1947. Projektets syfte var inte då att hjälpa andra. Det var att ta emot och fördela hjälp själv. Vårt eget krigshärjade land ljöd av hammarslag, sovjetisk infiltrering och sorg.

Hjälpen kom från Sverige och USA och i närmare tio år var utlandshjälpen en nettomottagare. Vårt församlingsnätverk hade någon långt borta bedömt som heltäckande och pålitligt nog för att få biståndet "till dem som verkligen behöver det" så att det inte skulle hamna "i rika mellanhänders fickor", som det så ofta heter.

Inför 2016 års statsbudget går den mest konkreta hjälpen ut via totalt 290 frivilligorganisationer; störst bland dem Röda Korset, Plan och i dag – Kyrkans utlandshjälp. Närmare 50 miljoner stryks nu i deras statsstöd och med sitt gräsrotsfokus kan de också med hjärtslitande precision meddela var och för vem mathjälp, skola eller sjukvård sannolikt upphör.

Regeringen vill fostrande och faderligt skära ner den offentliga sektorn. Att saxen då går genom frivilligrörelser som ibland rentav saknar fast anställda, och som kan det här med hjälp i konkret nöd, är inte lätt att förstå.

Då kan vi faktiskt i historiens perspektiv säga att det bistånd vår nation en gång fick, mycket riktigt, gick i fel fickor.