Soinis livsverk vid ett vägskäl
Sannfinländarnas jubileumskongress myste över regeringsställningen men både Timo Soini och partiet står inför en ny verklighet.
Det är odiskutabelt – Sannfinländarnas tjugo år har varit framgångsrika. Det är till stora delar Timo Soinis förtjänst och partiet är också hans livsverk. Sannfinländarna har vuxit till ett av landets största partier och sitter med i regeringen med Soini som utrikesminister.
1995 såg det allt annat än ljust ut när föregångaren Landsbygdspartiet hade gått i konkurs. Timo Soini, Raimo Vistbacka, Urpo Leppänen och Kari Bärlund beslöt ändå grunda ett nytt parti. Vistbacka var länge partiets enda riksdagsledamot och han ledde också Sannfinländarna under de två första åren. Sedan tog Soini över och blev själv riksdagsledamot 2003. Samtidigt valdes också proffsboxaren Tony Halme in från i Helsingfors.
Halme använde ett färgstarkt språk och uttalade sig kritiskt och förklenande om invandringen. Han samlade röster av människor som annars ofta lät bli att rösta men banade också väg för den främlingsfientliga falangen inom Sannfinländarna. Stödet för Halme visade vilken potential ett främlingsfientligt budskap kunde ha.
I presidentvalet 2006 slog Timo Soini första gången genom i den riksomfattande offentligheten och gjorde sig känd med fyndiga och roliga formuleringar. Efter det har partiet gått från framgång till framgång, även om man tappade ett mandat i valet i april.
Den färska positionen som regeringsparti innebär en helt ny situation för Sannfinländarna och det finns en uppenbar risk för att en del anhängare och medlemmar blir besvikna då Sannfinländarna inordnar sig i regeringens arbete. Redan i och med regeringsprogrammet tummade partiet på många av sina vallöften och principer.
På partikongressen i Åbo var det tydligt att också Sannfinländarna har sin partielit. Det väckte missnöje att förhandsplanen var att två av de tre viceordförandena skulle vara ministrar och den tredje riksdagsledamot. Det resulterade i sju kandidater för posten som tredje vice ordförande och att sittande riksdagsledamot Juho Eerola förlorade mot ungdomsförbundets ordförande Sebastian Tynkkynen.
Valet av vice ordföranden fungerade alltså som en missnöjesventil och det gjorde också en frågestund med de fyra ministrarna. Många av de frågor ministrarna fick besvara handlade om invandring och svårigheter för finländska företag och arbetstagare att konkurrera om jobb bland annat i byggnadsbranschen. De färska ministrarna hänvisade till att invandringens kostnader ska utredas och till att kommunerna och staten måste lära sig att formulera upphandlingsvillkoren bättre, eftersom man då kan gynna lokala företag.
Det är befogat att på den här platsen, där Sannfinländarna ofta kritiseras för sin politik och populism, konstatera att partiet har gjort en insats i och med att man har aktiverat människor som annars knappast skulle ha ägnat sig åt politik. Det är viktigt att det finns en utbredd tro på möjligheterna att påverka via den representativa demokratin. En orsak till Sannfinländarnas framgång är att Soini och hans parti har formulerat ett missnöje, särskilt om eurokrisen, som de övriga partierna inte har velat eller kunnat formulera.
Europaparlamentariker Jussi Halla-aho hävdade i sitt hälsningstal på lördagen att de som kritiserar Sannfinländarna eller enskilda riksdagsledamöter som Olli Immonen sätter sig över demokratin och försöker diktera vilka åsikter som ska få vara företrädda i riksdagen.
Så är det naturligtvis inte. Det går utmärkt att erkänna att Sannfinländarna med sina nästan 18 procent av rösterna i valet i april har ett brett stöd och att samtidigt kritisera innehållet i deras politik och deras sätt att driva sin politik. Halla-aho själv konstaterade att det måste finnas alternativ i en demokrati. Det gäller faktiskt också Sannfinländarna själva.
Timo Soini har valt att ta med främlingsfientliga krafter i Sannfinländarna eftersom han har behövt deras röster. Därmed har han gett dem som rider på främlingsfientlighet och ibland ren rasism lillfingret. Frågan är om de nu håller på och tar hela handen. Halla-aho fick många spontana applåder medan reaktionerna på Timo Soinis tal inte var lika starka. Soinis position är ohotad men det är oklart hur länge han tänker leda partiet och vad som sedan händer.