Fred i svampmolnets skugga

Den terrorbalans som är kärnan i kärnvapenmakternas – och i synnerhet stormakternas – inbördes förhållande kallas inte så. Men visst handlar det om att se till att man har ett så dödligt vapen att det avskräcker eventuella fiender.
"Att kalla kärnvapnen för fredsbevarande är kanske att använda ett för starkt ord, men de har helt klart varit krigsdämpande", sade Fredrik Lindvall, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) (HBL 2.8).
En annan svensk forskare säger i samma artikel att kärnvapnen har framtvingat en dialogkultur.
Nedrustningsavtalen mellan USA och Ryssland, de så kallade Start I och Start II (av vilka en del har ersatts av senare avtal, "nya" Start och CHB-II), samt icke-spridningsavtalet NPT som tillåter bara fem stater att ha kärnvapen – Storbritannien, Frankrike, Kina (förutom USA och Ryssland) är exempel på detta.

En framtvingad dialogkultur är ingenting som begränsas enbart till kärnvapenhot eller till händelser långt tillbaka i tiden. I de flesta krig och konflikter är parterna mogna för förhandlingar först när krigströtthet av betydande mått infinner sig. Att det kan dröja visar situationen i Ukraina och Syrien.
Inga Start-, NPT- eller liknande avtal kan heller hindra andra stater än de "ursprungliga" att utveckla kärnvapen – Indien, Pakistan, Nordkorea och Israel är exempel på detta. Israel har visserligen varken medgett eller dementerat att landet har kärnvapen. Men Robert F. Kennedy – tidigare amerikansk justitieminister och bror till den mördade presidenten John F Kennedy – utgick redan 1967 i sin bok To Seek a Newer World från att Israel är en kärnvapenmakt.
Det avtal mellan USA och Iran från maj i år som i början av september ska behandlas i den amerikanska kongressen handlar också om en djupt rotad misstanke om att målet med Irans kärnprogram inte har begränsat sig till fredlig användning, trots att Iran avvisat alla sådana spekulationer.
Irans vägran att låta internationella inspektörer fritt granska vissa områden har inte precis ökat förtroendet.

I morgon minns världen förödelsen i Hiroshima och Nagasaki för sjuttio år sedan. Vill man se det positiva i tragedin kan man poängtera dialogkulturen som föddes i ödeläggelsens kölvatten. Eller vara glad över att de ytterligare atombombningar som planerades – en redan den 19 augusti och ytterligare tre i september och tre i oktober – aldrig genomfördes.
Saken har en avigsida som är skrämmande. Länder som senare utvecklat kärnvapen, till exempel Nordkorea, resonerar sannolikt så att deras förhandlingsposition om ärenden som ligger i deras egna intressen förbättras om de sitter med atomvapenkortet på handen.
Dialogkulturen i nedrustningsfrågan handlar inte heller bara om kärnvapen utan om viljan över huvud taget att nå fredliga lösningar i konflikter förhandlingsvägen. Såsom världen ser ut i dag – i Syrien, Ukraina och Irak, för att nämna bara några – verkar det vara illa ställt med förhandlingsviljan.

När ljusen i morgon tänds för offren i Hiroshima och Nagasaki brinner de också för de tusentals civila och oskyldiga liv som dagligen offras i krigshandlingar utan att någonsin få sina namn inristade i en minnessten.
Svampmolnets skugga blir vi aldrig kvitt. Dialogkulturen som föddes av den kan vi däremot verka för att får mera plats.