Var blev rimligheten?
Förhandlingarna om ett samhällsfördrag inleds i morgon. En krävande tidtabell och underliga direktörssignaler gör inte ekvationen lätt.
De ersättningar börsbolagens direktörer får i form av lön, bonus och tilläggspension steg ordentligt också i fjol. Det visar Helsingin Sanomats granskning (25.7) av 43 stora och medelstora börsbolag. För första gången var ersättningarna i medeltal över en miljon per år. Tidningen har gjort granskningen årligen sedan 2005. Centralhandelskammarens sammanställning, som omfattar alla börsbolag, visar visserligen att lönerna sjunkit. Skillnaden mellan de två sammanställningarna beror på att HS beaktar enbart reda pengar, inte förmåner som optioner, vars värde är beroende av aktiekursen.
I medeltal steg direktörernas löner med drygt 8 procent i fjol. Det kan jämföras med den löneökning på 1,5 procent som kom andra heltidsanställda till del. I reda pengar handlar det om i medeltal 79 000 euro till för direktörerna medan andra anställda fick snäppet över 600 euro mer än året innan. Enbart direktörernas löneförhöjning är nästan dubbelt så stor som medellönen i Finland 2014.
Det är befogat att personer som leder stora företag och har ett stort ansvar får en god lön. Även med den utgångspunkten är proportionerna inte rimliga.
HS berättade även att tre nyligen pensionerade börsbolagsdirektörer har skrivit sig i Portugal. Det ger dem en möjlighet att helt slippa skatter på sina pensioner som i de här fallen rör sig kring en halv miljon på årsbas. Finland har inte rätt att beskatta pensionerna. Huruvida direktörerna faktiskt har ansökt om skattefrihet i Portugal har HS trots försök inte fått veta.
För regeringen Sipilä, som i dag inleder förhandlingarna om ett samhällsfördrag med arbetsmarknadsorganisationerna, kommer uppgifterna olämpligt. Regeringen har hittills valt att inte höja skatterna för höginkomsttagarna vilket vore ett bra sätt att få alla i samhället att delta i talkot. I stället har statsministern vädjat till höginkomsttagarna om att de ska delta frivilligt. Löneuppgifterna gäller alltså 2014 och statsminister Juha Sipiläs (C) vädjan framfördes först i maj i år.
Men vädjanden om rimlighet i fråga om löner, bonusar och andra förmåner är inget nytt. Sauli Niinistö hör till dem som framfört sådana förhoppningar redan långt innan han blev president. Han donerade själv sin riksdagsmannalön till välgörenhet efter att han återvänt från bankdirektörsjobbet i Luxemburg.
Också Finlands Näringsliv EK har vädjat om att dess medlemsföretag ska bidra till samhällsfördraget. De färska uppgifterna om hur företagen och deras före detta direktörer har agerat är pinsamma även för EK.
Det ekonomiska läget var erkänt dåligt också 2014, vilket särskilt näringslivets representanter har fört fram, ofta i kombination med krav på måttfulla eller inga lönehöjningar alls för vanliga anställda.
Även uppgifterna om de pensionerade börsbolagsdirektörernas flytt – eller flykt – till Portugal landar dåligt för regeringen. Alla har rätt att välja var de bor och att följa de regler och lagar som finns där de slår sig ned. Ändå framstår nyheten som en skatte- och därmed också ansvarsflykt.
Det är intressant med tanke på att vanliga anställda under de senaste åren i offentligheten via sina fackförbund har framstått som de giriga nej-sägarna, som benhårt håller fast vid uppnådda förmåner och inte viker en tum, trots att fosterlandets framtid, eller åtminstone dess konkurrenskraft, står på spel.
Rimlighetskravet handlar om att föregå med gott exempel. Det är också ett – nästan desperat – försök att upprätthålla bilden av ett enhetligt Finland.
Regeringen har mjukat upp sina krav på vad samhällsfördraget borde leda till. Dessutom har man insett att förhandlingarna bör ledas av en person, Juhani Salonius, med erfarenhet, sakkunskap och goda relationer till arbetsmarknadsparterna.
Ändå blir samhällsfördraget en svår ekvation eftersom det finns så lite positivt att dela ut till arbetstagarsidan. Sådana element, till exempel bättre omställningsskydd, måste ändå gå att hitta. Professor Jukka Kekkonens påminnelse i HBL (31.7.) att arbetstagarna efter kriget avstod från löneförhöjningar för att bidra till att barnbidragssystemet skapades kan fungera som exempel.
Det finns all orsak att hoppas att vi får ett samhällsfördrag.