Där allting blommar hastigt

Sommarturisten i Finland tänker nog ibland som Eino Leino i dikten om Lapplands sommar från 1902 – här blommar allting hastigt.

Så är det. Turistsäsongen är kort. Vinterns unkenhet vädras snabbt ur trähus och bodar, en skylt ställs vid vägen, och stolar och bord i solen för den tid man kan sitta där.

Campingplatserna har som många andra, särskilt en klen sommar som i år, inte många veckor på sig att få ihop till årets kassa.

Förr var campingplatserna ofta kommunala; i dag drivs de mest av föreningar och småföretagare. Anläggningarna har många gånger förblivit enkla, som från den tidiga turismens tid. Förfallna byggnader och dålig renlighet avskräcker inte sällan resande.

Utländska campingturister stiger mest i land i södra Finland. Ändå är nivån på campingplatser just här ofta medelmåttig. Utmed sydkusten blir det mest tre stjärnor av fem på en nordisk skala. Vid Ormnäs i Raseborg har man satsat och Helsingfors-Rastböle blev i år fyrstjärnigt. Tio-i-topp bland lägerområden ligger däremot utan undantag inåt landet.

Knappa marginaler bidrar kanske till surt och oproffsigt uppträdande. Ekudden i Lovisa avvisar, utan att kunna motivera sig, systematiskt tältare (ÖN 31.7). I fjol fick en campingföretagare i Kaskö i luckan på sin kiosk uppmärksamhet för att ha snäst av kunder som ville tala svenska vid lägerområdet.

Samtidigt har det blivit stormpopulärt att övernatta hemma hos folk via välgjorda nätverk som Airbnb eller Couchsurfing. Så varför då inte över webben låta folk tälta eller ställa husbilen på våra gårdar och för en liten peng ge dem el, vatten, dusch och nya vänner.

Camping kan kombineras – med bybutiker, bensinstationer, museer eller stormarknader. Cykelturister som i Lovisa blev utan nattplats fick till sist tälta intill en restaurang – också det en idé och ett samband.

Någonting behöver göras. I våra trakter är campingplatsen annars snart en företeelse som man bara hittar i fotoalbumen, eller hos folkkultursarkiven.