Behovet av skydd är akut
EU-länderna gör det till en onödigt stor sak att fördela några tiotusentals flyktingar. Bättre samarbete inom EU är av nöden.
Behovet av skydd är akut
"Om det här är er idé om Europa så kan ni ha det för er själva", ska den italienska premiärministern Matteo Renzi ha sagt under EU-toppmötet om flyktingkrisen i slutet av juni. Antingen finns det solidaritet i EU eller så är det onödigt att slösa tid på Europaprojektet.
Den tyska förbundskanslern Angela Merkel kallade det "den största utmaning för Europa" som hon varit med om – att fördela sammanlagt 60 000 flyktingar inom och utanför EU mellan länderna.
Den ungerska premiärministern Viktor Orbán var ändå rakast och ärligast med sin attityd: "Vi har nog med våra egna problem."
Det ligger utan tvivel ett korn av sanning i vad Orbán sade. För många länder i EU är det svårt nog att finna arbete för de arbetslösa och få de unga att tro på framtiden. Men det kan inte göra fördelningen av några tiotusental flyktingar till ett oöverkomligt problem utöver de utmaningar som redan finns. Det som gör Orbáns attityd livsfarlig är att den skapar en skarp skiljelinje mellan "vi" och "de andra". Han gör det till en accepterad inställning att "de andra" inte behöver bekomma oss, att de inte är föremål för moraliska förpliktelser på samma sätt som "vi" är det.
Om alla de européer, som helst sjasar bort människor som flyr förhållanden det inte går att leva i, höjer blicken ser de en bild där 50 miljoner människor i världen är på flykt. Syriens halva befolkning är på flykt och av dem har fyra miljoner lämnat landet. Trycket från Afrika, där fattigdomen är stor och förhoppningarna om genomgripande politiska förändringar i många länder gått i kras, kommer bara att öka.
Argumentet att det är bäst att hjälpa flyktingar så nära deras hemländer som möjligt är inte taget ur luften. Flyktingarna vill helst återvända så fort omständigheterna medger det och bygga upp det land som de är hemma i.
Dessvärre är det si som så med viljan att stödja hjälparbetet i närområdena till krishärdarna. Biståndsorganisationerna är överbelastade och kan inte hjälpa alla. Det minsta som kan begäras av de flyktingnjugga regeringarna är att de stöder de underresurserade hjälporganisationerna bättre.
Det är klart att den enda långsiktigt hållbara lösningen på flyktingkrisen är att orsakerna till krigen, fattigdomen och förtrycket avskaffas. Men det är inte en orsak till att låta bli att erbjuda en fristad för dem som är på flykt. Det går inte att vänta tills inbördeskriget i Syrien tar slut och en politisk lösning förhoppningsvis är på plats. Behovet av skydd är akut och varje människa har ett okränkbart människovärde som inte är villkorat i förhållande till krislösningar som eventuellt infinner sig i framtiden.
Det som EU hittills kommit överens om är att fördela drygt 32 000 flyktingar från Grekland och Italien och drygt 22 000 från flyktingläger utanför EU mellan länderna. Uppgörelsen kan kallas ett frivilligt tvång; EU kan ogärna sätta sig ovanför ländernas självbestämmanderätt men det skulle ha varit svagt att med hänvisning till den låta bli att påta sig ansvaret för solidariteten. Finland tar emot en försvarbar kvot, men det finns ju också sådana som anser att de inte behöver ta något ansvar alls.
Dublinförordningen, som bestämmer att flyktingarnas asylansökningar måste behandlas i det första landet de anländer till, är kontroversiell och gör saken mer komplicerad. Avtalet är inte utformat med tanke på sådana situationer att ett par länder, för tillfället Grekland och Italien, råkar befinna sig närmast krishärdarna och får ta emot hela vågen av flyktingar. Minimikravet för solidaritet är att ansvaret vid akuta kriser åtminstone i någon mån är gemensamt.
När utrikesminister Timo Soini (Sannf) säger att EU:s beslut kommer att uppmuntra människohandel och människosmuggling gör han en hisnande sammankoppling. Det är populism i sino prydno att avfärda lösningen med hur de mest skrupelfria kan utnyttja systemet. Möjligheterna att missbruka det behöver förvisso täppas till, men det är inget som fäller själva principerna för uppgörelsen.
Det är att hoppas EU inte får för sig att använda militära medel för att förstöra smugglarnas båtar på andra länders territorium, det är helt enkelt en omöjlig operation. Genom bättre samarbete mellan EU-länderna har Medelhavet under de senaste månaderna kunnat göras till ett tryggare hav. Det är mera sådant samarbete som behövs, inte att unionen reser en ny havsmur som bara gör problemet värre.