En skola med status

Wilma är sedan några år tillbaka skolornas viktigaste kanal när skolan har ärende. Skolfolk beräknar att dataprogrammet, utvecklat av ett Vasaföretag, nu distribuerar omkring fem miljoner meddelanden – per skoldag.

Wilmameddelandet har etablerat sig i vår mentala samtidshistoria. Ett meddelande hem i Wilma är för en förälder ibland lite som en böteslapp på rutan eller en tömd skumsläckare i en knut – när man ser dem vet man att nånting tråkigt har hänt.

Skolan i Finland är en bra skola. Men det lilla wilmastyng många skolbarns föräldrar ofta känner i sitt hjärta är också en signal om hur skolan har tagit sin plats i det finländska samhället.

Det är ju inte så att hem och föräldrar i Finland behöver en väldig intresseorganisation för att driva sina barns intressen gentemot skolan. Det är snarare tvärtom. Sagt med glimt i ögat är det snarare så att den finländska skolan driver sina intressen gentemot hemmen. Det är på gränsen mellan beundransvärt och förskräckande.

Vid en debatt vid Finlandsarenan i Björneborg reflekterade en av landets ledande gymnasierektorer högt över hur skolan kommunicerar med hem och föräldrar som om man var i färd med att underrätta dem om en hårt inrutad krigsstrategi med obegripliga koder och scheman, som barnet kommer att delta i.

Skolan har status och integritet. Det är nästan så att generalerna vid landets paneldebatter har blivit  blidare humanister, medan skolrektorerna nu är de som allt oftare utstrålar auktoritetsfylld karisma som sina egna förläggningars fältväblar. Skillnaden mellan finskt och finlandssvenskt är här förstås fortfarande påtaglig.

Sipiläregeringen ska göra betydande nedskärningar i skolan. Naturligtvis finns det ett samband mellan mindre resurser och mera oro och ouppnådda mål i skolan. Men ändå utstrålar skolan fortfarande ofta en outtalad övertygelse om att man i pedagogik och fostran har stött på det mesta av mänskligt liv och tänker klara också det här.

Vid Finlandsarenan, som i år satsar på debatter om utbildning, fick undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml), fortfarande med sin rätt så försynta gatukarisma som minister, vara betydligt mera i fred för skäll för nedskärningarna än man kunde ha väntat sig.

Mera tog då bland andra SFP:s och De Grönas partiledare hem politiska poäng i debatterna med att för dem som oppositionspolitiker just skola och utbildning är deras högsta kort i packen.

För 18 år sedan grundades organisationen Pisa i Paris. Under ekonomiorganisationen OECD skulle den samkört i Europa utvärdera våra skolor och vår utbildning. Pisaundersökningen blev snabbt ett högt skattat verktyg.

Finland kom att toppa Pisarankingarna. Skolfolk från andra länder har vallfärdat hit för att se hur vi gör. Inte ens att vår goda skola i slutet av förra årtiondet hade några av de allvarligaste skolskjutningarna i Europa har solkat ner vårt goda Pisarykte.

I ett Europa som ständigt jagar goda prestationer och mätbara resultat kan det förvisso bli en cynisk, tyst överenskommelse om att alla organisationer med goda resultat också har, som det heter, ett visst svinn.

Det svinnet är trots allt minimalt i Finland. Finländsk skola kan hålla huvudet högt med sina mångdubbla skyddsnät av stöd och specialundervisning som snabbt, och skamfritt, tar sig an den som håller på att komma på kant med livet i skolan.

Pisaresultaten, som publicerats sedan 2000, håller nu på att sjunka i Finland. Trenden är densamma i hela Europa – utan att man vet varför, säger den finlandssvenska forskaren Heidi Harju-Luukkainen.

Möjligen värderar Europa inte längre formell utbildning, betyg och examina som förut. De mål Pisa ställer upp kan skapa ett tävlingsmoment och värderingar som till sist paradoxalt nog fräter på dess egna resultat – ett slags forskning där forskaren själv blir inblandad.

Det behövs också andra mätare än Pisa, säger skolfolket i debatterna. Man borde mäta om man efter att ha gått genom grundskolan också med hyggliga europeiska mått har goda sociala färdigheter. Det är också ett fokus i de nya läroplaner som skolan tar i bruk 2016.

Och utöver allt det här borde man också kunna försäkra sig om att den som går ut nian samtidigt har fått ha en bra barndom.