Mikael Kosk: Hur Syrizas revolution kom av sig
Varken det grekiska parlamentet eller övriga folkvalda tar gärna den enorma risken med att fälla den frampressade uppgörelsen.
En revolution handlar om någonting större än att leverera alternativa lösningar i olika politiska frågor. En revolution omprogrammerar själva premisserna för hur politiken förs. Det var det grekiska folkets hopp om en omprogrammering av premisserna för den av långivarna dikterade åtstramningspolitiken som förde vänsterpartiet Syriza till makten i valet i januari.
När tillfället till en revolution kommer gäller det för de nya makthavarna att gripa tag i momentet, annars rinner det ut i sanden och allt fortsätter som förut eller blir bara värre. Den grekiska premiärministern Alexis Tsipras och övriga ministrar har fått ordentligt med stryk för att inte leva upp till det som situationen kräver. Tsipras har spelat ett spel i Bryssel och annat för sina väljare, dragit sig för att presentera sammanhängande och konkreta planer, och ställt villkor på fordringsägarna för att Grekland ska genomföra reformer som landet i vilket fall som helst måste göra.
Grekerna jublade över demokratins seger i en folkomröstning som resulterade i ett klart nej till villkoren i ett nytt räddningspaket. Efter sträckbänksmanglingen i Bryssel natten till måndag blev det ännu oklarare vad det var grekerna sist och slutligen röstade om. Förhandlingsresultatet verkar vara ett ännu mer drakoniskt nedskärningsdiktat än det som de grekiska väljarna förkastade. Dessutom har de senaste veckornas röra enligt EU-källor citerade av Reuters kostat Grekland tiotals miljarder euro.
Kontroversiellt är kravet att Grekland placerar upp till 50 miljarder euro av pengarna från privatisering av statlig egendom i en fond för att betala av skulden. Arrangemanget ser ut som ett djupt ingrepp i den statliga suveräniteten. Ett stopp för privatiseringen av statlig egendom var ett av Tsipras bärande valteman.
Den hårt trängda regeringschefen, som under en lång uppsträckningsseans lär ha mörbultats av Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes president François Hollande och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, får i det grekiska parlamentet så gott det går bevisa att den nya uppgörelsen trots allt är socialt mer rättvis än den förra rörande skatter och pensioner.
Själva stödpaketet, som rör sig kring 86 miljarder euro under tre år, är så pass generöst att Tsipras kan tala för det utan att tappa ansiktet.
Det är inte ett segertåg för en levande och folkligt förankrad demokrati att mangla fram ett helt paket av lagändringar på några dagars varsel. Frågan är ändå om det kan vara en reell option för det grekiska parlamentet att rösta omkull ett paket som pressats fram med extremt stor möda. Statens pengar till löner och pensioner tar snabbt slut, banker går omkull och landet glider ut ur euron.
Det är en sak att den grekiska exporten och turismen skulle dra nytta av den kraftiga devalvering som ett euroutträde innebär. Men det är en annan sak att de sociala konsekvenserna av en brutal nedskrivning av värdet på de redan nu små lönerna, bidragen och pensionerna, i kombination med högre energipriser, är katastrofala. För att inte tala om vilka konsekvenser det skulle ha för den redan anfrätta europeiska andan och gemenskapen över kontinenten.
Det är inte bara den grekiska demokratin det hänger på att en ny förhandlingsrunda öppnas. Också i de övriga euroländernas parlament ska uppgörelsen godkännas. Hela proceduren blottar hur lång vägen är till att det kunde finnas en fungerande demokrati på EU-nivå. De ekonomiska och politiska systemen är hopplöst inkongruenta.
Finland har profilerat sig med en tuff linje gentemot Grekland, men hur mycket det än står i regeringsprogrammet att Finlands Greklandsförbindelser inte får öka skulle det vara ett spel med på tok för höga insatser att fälla uppgörelsen. Om Finland medverkar till att driva ut Grekland ur euron är pengarna som Finland och alla andra lagt i blöt förlorade.
Regeringen Sipilä kommer att finna ett sätt att gå med majoriteten av euroländerna.
Inte heller i det största borgenärslandet Tyskland finns rum för politisk risktagning, hur impopulära Greklandspaketen än är. Ett tyskt nej som leder till ett grekiskt euroutträde skulle skada relationen till Frankrike, som lagt ner sitt politiska kapital på att hålla ihop eurozonen.
Och fortfarande är långivarna – EU-länderna, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden – tvungna att se sanningen i vitögat. En nedskrivning av den grekiska skulden kommer förr eller senare emot dem.
Mikael Kosk