Ledarkrönika: Statistisk åldersdemokrati
I en tv-debatt i Sverige debatterades frågan om den svenska riksdagen faktiskt representerar hela landet. Olika gruppers styrkeförhållanden togs upp som en fråga om demokrati.
Två personer med mormors- och morfarstrovärdig grå kalufs hävdade att det inte är så.
Var är vår åldersgrupp, det vill säga 60+, undrade de.
Undra på att jag tände på idén, eftersom också jag hör till just den gruppen. Så jag började leta.
Det var ingen enkel uppgift. Genom plöja genom cv:n och plocka i den officiella statistiken trädde följande bild fram.
På riksdagens hemsida läser man att medelåldern bland våra riksdagsledamöter är 47,3 år och att 14 är under 30 år. Tar man med dem som fyllt 30 stiger antalet till 16.
Det låter ju bra. Tills man tar itu med jämförelserna.
Antalet finländare mellan 20 och 30 år utgör utifrån Statistikcentralens uppgifter 13,7 procent av finländare som fyllt 20 men inte 31.
I riksdagen utgör de bara cirka 8 procent av ledamöterna. Åldersgruppen är alltså underrepresenterad.
Av den vuxna befolkningen har cirka 15 procent av den totala befolkningen över 20 fyllt 60 men inte 70. I riksdagen är bara 5,5 procent av ledamöterna jämnåriga med dessa väljare.
Många äldre röstar på yngre personer, helt enkelt för att man vill att deras röst ska höras. Inför val brukar man av samma orsaker poängtera att könsbalansen ska uppmärksammas, att det är bra att rösta på invandrare, samer och svenskspråkiga eller på andra minoriteter.
De äldre årsklasserna tiger man om, vilket är lite paradoxalt. När man talar om förlängda karriärer handlar det ju inte bara om att få undan studierna snabbt utan också om att folk ska jobba längre.
Emellanåt läser man insändare i tidningsspalterna där pensionärer ondgör sig över att de betalar högre skatt än löntagare gör på en motsvarande summa. Men tillsvidare handlar det bara om sporadiska nedslag, inte om en rörelse.
Snacket om att höja pensionsåldern ses ofta som ett hot. Inte för att man förväntas jobba längre, utan för att man inte får göra det.
Det är ju vanligen de äldre arbetstagarna som företagen vill göra sig av med och alla vet att det är praktiskt taget omöjligt att få ett nytt jobb när man fyllt 60. Det kan innebära minst fem, kanske flera år med ett krympande arbetslöshetsunderstöd – där regeringen vill skära ner tiden ytterligare för den inkomstrelaterade ersättningen – som enda utkomst.
Fram till partiernas valaffischer har detta budskap ändå inte nått.