Frågan som kan ställas igen
Länder i Europa brukar inte vara mottagare av internationellt bistånd. Kommer Grekland att ändra principen?
Efter att Rumänien gjort sig av med diktatorn Nicolae Ceaușescu 1989 skakades omvärlden av bilderna från rumänska barnhem där det rådde fruktansvärda förhållanden.
När de baltiska länderna blev självständiga i början av 1990-talet måste många institutioner och humanitära organisationer byggas upp praktiskt taget från grunden.
I bägge fallen aktualiserades en fråga som var ny: är det motiverat att använda biståndspengar för humanitära problem i Europa, problem som egentligen har sina rötter i politiskt vanstyre, inte i torka, krig eller jordbävningar?
Vissa organisationer, till exempel Röda korset som har nationella medlemsorganisationer i dessa länder, gick in för att stödja uppbyggnaden av nya strukturer, inte bara för att leverera kläder och mediciner.
Rapporterna om brist på hjärtmediciner i Grekland och om det grekiska folkets svårigheter att klara av vardagen, samt de höga arbetslöshetssiffrorna upprör av förståeliga skäl många.
De som anser att det är en följd av Greklands politik i årtionden yrkar på ändringar i beskattningen och på ansträngningar för att få bukt med korruptionen.
De som anser att vanliga greker får sota för EU:s hårda åtstramningskrav anser att EU gott kunde ställa upp med humanitärt bistånd utöver lånelättnader.
Frågan är hur.
EU-kommissionen har en organisation för humanitärt bistånd, ECHO som sedan millennieskiftet den näststörsta bidragsgivaren av humanitär hjälp. Men i statuterna står det uttryckligen att hjälpen är ämnad för hjälpbehövande i naturkatastrofer och krig utanför EU-området.
Ukraina ligger utanför, vilket också Bosnien och de övriga delrepublikerna i det forna Jugoslavien gjorde under krigen på Balkan på 1990-talet.
Men Grekland gör det inte.
Den enda kopplingen mellan ECHO och Grekland, är därmed indirekt.
FN rapporterade i torsdags att antalet flyktingar från Syrien nu har nått nytt rekord, fyra miljoner. En del av dessa försöker ta sig till EU via Libyen, och utgör därmed en del av den flyktingström som EU vill hejda. En del av dessa flyktingar har Grekland tagit emot.
Teoretiskt kan man alltså tänka sig att grekernas situation lättar om EU kan hjälpa länder i kris så att folk inte behöver fly. Detsamma gäller förstås om övriga EU-länder kunde ta ett större ansvar för de flyktingar som redan har nått EU:s kuster.
ECHO är inte operativt, utan styr sitt bistånd till krisområden främst via FN-organisationer och Röda kors- och Röda halvmånefederationen IFRC .
För Greklands Röda kors är utmaningarna stora. Organisationen har givetvis stöd av sina systerorganisationer och sina frivilliga. Men att försöka få grekerna att donera medel till organisationen i detta läge är ingen lätt uppgift.
Inte ens för att sätta upp gatukök som kunde ge organisationen välkommen publicitet som humanitär aktör. Kyrkliga organisationer har det inte lättare.
Greklandskrisen har aktualiserat frågan om hur ett land kan utesluta eller uteslutas ur euroområdet. Dessutom kan man fråga hur och genom vilka strukturer man kan leverera kortvarigt humanitärt bistånd till ett land inom Europa där statsskicket har kollapsat, som fallet var i Rumänien och Balkan eller där civilbefolkningens situation av andra orsaker är svår, som i Grekland.
Inför senaste veckosluts EU-möten meddelade EU att det finns en plan också för humanitärt bistånd till Grekland ifall det så kallade Grexit hade blivit aktuellt.
Frågan är om EU fortfarande anser att det bästa sättet är att fördela hjälpen genom existerande organisationer, eller om det finns planer på att skapa ytterligare strukturer.
I grunden handlar det om att samhällen inte får destabiliseras. För Europa var Jugoslaviens sönderfall under 1990-talet ett avskräckande exempel på hur det kan gå.
Vid 90-talets början var Europa upptaget med Sovjetunionens sönderfall och Berlinmurens fall. Jugoslaviens bräcklighet kände man nog till men situationen eskalerade med en fart och styrka man inte hade förutsett.
I dag är det tjugo år sedan folkmordet i Srebrenica i Bosnien men såren är långt ifrån läkta. I förra veckan strandade Storbritanniens försök att få FN:s säkerhetsråd att godkänna en resolution som entydigt hade definierat händelserna i Srebrenica som folkmord.
Grekland är inte i samma situation som Jugoslavien var. Men mekanismer för att möta humanitära utmaningar behövs ändå.