Utmaningarna hopar sig
EU bör uppmuntra till diplomati på Balkan men också ha beredskap för att det misslyckas.
Inför 20 års minnet av massakern i den bosniska staden Srebrenica är det meningen att FN:s säkerhetsråd nästa vecka ska anta ett brittiskt förslag till en resolution som entydigt slår fast att händelserna den 11 juli 1995 handlade om folkmord.
Minst 8 000 människor, främst män och pojkar, dödades av de bosnienserbiska styrkorna som leddes av generalen Ratko Mladic. Haagtribunalen år 2004 och Europadomstolen 2007 har slagit fast att det var så.
Milorad Dodik, ledaren för de bosniska serberna i Republika Srpska, den serbiska delen av Bosnien-Hercegovina, har vädjat till Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov om att Ryssland ska utnyttja sitt veto. Också Serbien har skickat ett brev till säkerhetsrådets permanenta medlemmar: USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina. I brevet understryker Serbien att man inte förstår avsikten eller syftet med en dylik resolution.
Det behövs knappast en kristallkula eller siargåvor för att befara att det brittiska förslaget kommer att falla platt till marken. Inte för att Serbien vill förneka brottet i Srebrenica utan snarare för att läget på Balkan över huvud taget är spänt. Området är än en gång en plats där Ryssland och västmakterna mäter sitt inflytande.
Att Serbien har nära relationer till Grekland saknar inte heller betydelse.
I den sammanflätade och komplexa konstellationen av konstgjorda gränser och ömsesidigt beroende – och en gemensam historia – som kallas Balkan sker mycket som väcker oro.
För inte så länge sedan utbröt våld i den forna jugoslaviska republiken Makedonien vid Kosovos och Serbiens södra gräns där man krävde premiärministerns avgång. Ungern meddelade för ett par veckor sedan att man kommer att låta uppföra ett stängsel vid sin gräns i söder mot Serbien.
Som orsak uppger Ungern den illegala flyktingströmmen.
I sig handlar det inte om någonting nytt. Rutten från olika delar av världen gick länge via Bulgarien och Kosovo vidare till Bosnien och Kroatien. Nu går den genom Serbien till Slovenien och Ungern.
Den gordiska knut som gör integrationen av länderna på sydvästra Balkan i den europeiska gemenskapen har ett namn, Kosovo. Området var en del av södra Serbien till sommaren 1999 när det ställdes under FN:s styre för att ensidigt utropa sig självständigt 2008.
Alla EU-länder har inte erkänt Kosovo. Ryssland, som också motsatte sig Kosovos lösgörande från Serbien, har försvarat sitt agerande i Georgien 2008 och senare i östra Ukraina med att det egentligen handlar om samma sak. Kan ni så kan vi, förefaller man resonera.
EU balanserar så gott det går och ser tydligt att en integration på sikt av både Serbien och Kosovo i unionen skulle stabilisera bägge två. Det stabilitets- och associationsavtal som EU förhandlade fram med Kosovo i slutet av april kräver ännu alla EU-medlemmars godkännande innan det kan träda i kraft nästa år. Med Serbien har EU redan tidigare ingått ett liknande avtal.
Mycket återstår innan man kan tala om framgång. Muren vid Ungerns gräns och Srebrenicaförslaget är bara en del av problemen.
Serbien och Kosovo har kommit en god bit på vägen i de förhandlingar som leds av EU. Men då handlar det om praktiska och tekniska frågor, inte om att Serbien skulle överväga att erkänna Kosovo. Därmed är gränsfrågan också flytande.
Till problemen hör också de djupa oläkta såren från kriget 1998-1999. Flera serbiska militärer och politiker har dömts för krigsförbrytelser vid krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien, ICTY.
Bland de dömda finns också kroater och muslimer. Men en av de mest prominenta kroatiska generalerna, Ante Gotovina, frigavs efter att ha överklagat sin dom. Kosovos förre premiärminister och den före detta rebelledaren Ramusj Haradinaj var den första misstänkte som två gånger åtalades inför ICTY. Bägge gångerna frigavs han i brist på bevis – vittnen antingen dog under mystiska omständigheter eller infann sig helt enkelt inte.
I juni greps Haradinaj igen, denna gång i Slovenien. Han är efterlyst av Serbien som har bett om hans utlämning. Detta kommer knappast att ske, vilket ger Serbien ytterligare argument för att världssamfundet ignorerar de oförrätter serberna lidit.
Balkan är en kittel som när som helst kan ge efter för trycket. Det gäller för Europa att ha beredskap än bättre beredskap än man hade 1999 att tackla utmaningen.