Talvivaara är inte Strömsö

I mars i år verkade det äntligen finnas ljus i tunneln för gruvbolaget Talvivaara. Då hade staten förhandlat fram ett avtal med det brittiska investeringsföretaget Audley Capital Advisors som skulle ge Talvivaara en ny start. Staten och Audley skulle bilda ett bolag där Audley skulle äga 85 procent. Staten satsade 97 miljoner euro, men Audley har inte fått fram sin andel.
Nu höjer staten sin insats med 112 miljoner euro, ägarandelen blir alltså betydligt större än planerat. Statens mål är dels att Talvivaara blir säljbart, dels att malmbrytningen kan startas upp.
Tidsfristen är knapp, näringsminister Olli Rehn, C, vill att de slutliga besluten om Talvivaaras framtid ska fattas före hösten.

Den snabba tidtabellen har två orsaker. Den ena är att Talvivaara i dagens läge kostar skattebetalarna omkring 12 miljoner euro i månaden, det handlar främst om miljökostnader. Den andra orsaken är att den biologiska utvinningen kräver nytt material för att hållas i gång.
Nu säger Olli Rehn också klart ut att alternativet är att stänga Talvivaara helt och hållet. Det tar ungefär sju år och kostar cirka 300 miljoner euro. Till det kommer det mänskliga och sociala priset för den massarbetslöshet som nedläggningen leder till.
Juha Kotilainen som är professor i gruvpolitik vid Östra Finlands universitet tror att sannolikheten för att gruvan verkligen körs ned har ökat eftersom staten nu talar öppet om den möjligheten.
Om det alternativet blir verklighet har Talvivaara som köptes av den förste ägaren Pekka Perä för två euro kostat skattebetalarna närmare en miljard euro. Till det kommer investerarnas förluster och miljöskadorna.

Världsmarknadspriset på nickel är en faktor som starkt talar emot en lönsam nystart för Talvivaara. När verksamheten startade år 2008 var nickelpriset 35 000 dollar per ton, under byggnadsskedet var det till och med över 50 000 dollar.
Men nu kostar ett ton nickel knappt 13 000 dollar. 
Talvivaara har aldrig heller nått upp till sitt eget mål att producera 50 000 ton nickel per år. Rekordet sattes 2011, 16 000 ton. Att starta upp gruvan beräknas ta två år och kosta cirka 200 miljoner euro. Med sådana utsikter är Audleys svårigheter att locka finansiärer helt förståeliga.

Men varför satsar staten ännu mera pengar, i stället för att inleda avvecklingen med en gång?
En möjlighet är att det verkligen finns seriösa intressenter som ändå kräver att staten går in med en större andel än 15 procent.
Olli Rehn betonar att staten inte tänker stanna kvar som ägare i gruvan. Men en större insats i det här skedet kunde trots allt bli fördelaktigare än att sätta punkt en gång för alla. Det förutsätter förstås att de obekräftade uppgifterna om att det verkligen finns seriösa köparkandidater är riktiga.

När Talvivaaras framtid diskuterades hösten 2014 förekom det spekulationer om att Norilsk Nickel Harjavalta eventuellt var intresserat av att köpa gruvan. Tanken är inte långsökt, nickelsmälteriet i Harjavalta har tidigare varit storägare i Talvivaara men ägandet minskade då man avstod från de senaste aktieemissionerna. Talvivaara har förbundit sig att under tio år leverera hela sin nickelproduktion till Harjavalta.
Under andra omständigheter skulle Norilsk ha varit ett beaktansvärt alternativ.
Men Harjavalta hör till det globala ryska metallkonglomeratet Norilsk Nickel, och i dag är det politiska priset för ett samägande mellan finska staten och en rysk metalljätte nog oacceptabelt högt.